Igår förverkligade jag en pojkdröm

Sim2-på-F10

Jag var på Ängelholms flygmuseum för att gå runt bland flygmaskinerna och provsitta några. Det var som en nostalgitripp, då jag gjorde militärtjänst där under tiden 1966 till 1967. Jag var vapenmekaniker, men hjälpte även filmrättaren med att framkalla dagens filmer. Oftast kröp jag ner i 35:ns kabin för att känna på hur det var att sitta instängd flera tusen meter upp bland molnen, men även nosande på havets vågbrus.

Igår skulle det ske som jag hade funderat över under många år, eller sedan jag var uppe i hufvudstaden och lät mig testas för att se om jag passade att framföra flyg i överljudsfart. Jag skulle simulatorflyga en J35 Draken. Ni som tror att det var lätt tror fel. För den där spaken i mitten var känslig som toppen på en annan mittenspak. Ja jag vet att ni vet vad jag menar. Det var en fantastisk upplevelse.

Men rätt som det var så tystnade planet med 900 kilometer i timmen på 1000 meters höjd och inget hände. ”Millan” som satt vid datorbordet med alla sina datorer fick då rycka in och starta om maskinen. Det blinkade och snurrade överallt på instrumentpanelen. Till slut var vi igång igen. Nu när jag fått igång maskinen n igen körde jag ut mot Danmark för att simulera landning på Kastrup.

Men hur jag än vände och vred på spaken, ja den ni vet, så hände inte så mycket. Det var som jag flög sirap. När jag väl hade passerat Kastrups start och landningsbanan kunde jag svänga igen.

Ute över sundet så fick jag motorhaveri igen. Millan fick sköta sitt jobb igen. Men denna gång blev jag helt blind för en stund. Panoramalandskapet framför mig och på sidorna försvann. Jag trodde att jag hade flugit in i dimma eller ett tjockt moln. Allt blev helt vitt.

Men det var bara bildskärmen som hade lagt av. Det kom fram lite fönsterbilder på skärmen (Windows-bilder ni vet) i stället. Strax började allting snurra i ”kockpitten” och panoramabilden i färdriktningen kom tillbaka igen. Jag kom alltså ut ur dimman eller molnet, igen.

Jag färdades då mot kullens fyr för Millan ville att jag skulle anträda färden mot min hemstad, som är Halmstad.

Än en gång och denna gång på 500 meters höjd och med ca 500 kilometer i timmen fick Millan träda i tjänst igen. Denna gång följde omgivningen med mig, eller så stod vi stilla i omgivningen för inget hände. Millan drog igång vraket igen.

När vi började inflygningen, blev det något vajsing med mittspaken (ni vet) för hur jag än jobbade så ville inte planet följa mig. Nu ryckte Millan in för att försöka landa oss på rätt plats. Det gick nu inte bättre med Millans hjälp, utan vi, Millan och jag, hamnade ute i terra firma.

Det blev att försöka nödbromsa så gott det gick. Tyvärr gick det inte att reducera farten, utan Millan och jag hamnade uppe på Nyårsåsen så att hö och träflisor yrde omkring oss.

Kanske tokigheterna berodde på buggar i datorerna? Kanske tokigheterna berodde på mina suspekta övningar i början av flygningen, för mittspaken var förvånade känslig.  Kanske att min vågade flygning översteg datorernas förmåga. Föraren som flög före mig fick flyga under Öresundsbron för Millan, men det fick inte jag.

Kanske att tokigheterna berodde på buggar ändå, för plattformen kunde inte ens skriva ut något diplom. Hahaha.

Jag blev nog ingen fullfjädrad jaktpilot denna gång. Men om jag får flyga en modifierad ”kärra” så kanske det tar sig. För ni som vet, vet att det sista som överger oss helt tokiga människor, är hoppet.

Ps. Jag försökte förhandla fram en ny flygning eftersom Millan och jag hade haft en hel del ”problem” med flygningen, men Millan var obönhörlig! Millan sade blankt nej. Jag som ”smålänning och Millan som väskötte. Ni som förstår, förstår vad jag menar. Ds.