Bottennivå på vita

Jag har vaknat till liv igen, när det gäller att skriva färdigt min historia om min KML. Igår tog jag fram den orange pärmen med titeln ”Dagar med KML” vilket är mitt utkast. När jag nu läser manuset förstår jag hur nära jag var att besöka ”andra sidan”.

KML

Nu sex år senare känns det ganska overkligt. Som en episod bland flera.

”Tisdagen den 1 april – Bottenvärden på vita

Jag vaknade på natten av hosta och illamående. Jag kräktes och hade 39,5 i feber. Kroppen kändes alldeles matt. Jag hade ingen ork.

När sjukhuset vaknat vid niotiden ringde jag hematologsköterskan för att få veta mina värden från måndagens provtagning. Jag berättade då om nattens händelser.
– Vänta lite sade hon, jag ska titta på dina värden i datorn. Oj hörde jag i bakgrunden.

Så kom hon tillbaka till telefonen och berättade spänt att värdet på min vita hade sjunkit till ett farligt lågt värde. Hon beordrade mig att snarast bege mig till sjukhusets avdelning 61. Ett rum skulle vänta på mig när jag kom dit. Jag skulle få en skyddad sal.

Jag berättade att jag inte hade någon bil hemma. Hon frågade om hon skulle beställa ambulans. Men så tänkte jag på att frun kanske var på väg hem med bilen, så jag ringde henne. Hon spelade golf, men det gick så dåligt berättade hon, så hon avbröt gärna spelet för att komma hem och köra mig till sjukhuset. Jag plockade ihop lite sanitära prylar som tandborste deodorant och lite annat.

När jag kom upp på avdelning 61 möttes jag av personal som direkt visade in mig på en liten sal. På dörren stod det säkerhetssal på en gul skylt med svar text. Så allvarligt trodde jag inte att det var när jag åkte hemifrån.

Direkt innanför dörren till salen blev jag kommenderad att klä av mig alla kläder vilka hängdes in i ett skåp. Skåpet låstes.

Jag fick en vit fin nattskjorta. Därefter fick jag lägga mig på en sjukhussäng.
En uska kom och gav mig ett plastarmband med namn födelsenummer och annat. Strax kom en sköterska in med en droppställning där det hängde en liten flaska med namnet Tiamin på.

Sköterskan ville ha tillgång till min vänstra arm. Armvecket verkade bra, för strax hade hon satt in en kateter i armvecket och kopplat på antibiotikan.
Det var verkligen snabba ryck. Från att jag kom upp på avdelningen tills jag fick medicin, tog det inte mycket mer än en halvtimme. Det måste nästan ha varit någon form av rekord.

Med jämna mellanrum kom det in personal som tog tryck och temperatur.
Jag tror att situationen var ganska allvarlig fast jag inte såg det så då.
Jag kände ju mig fullt frisk, fast matt och svag i benen.

Senare fick jag veta av en läkare att jag var ganska illa ute. Jag hade så lågt värde på mina vita blodkroppar att jag hade nästan inte hade något immunförsvar kvar. Mina värden på vita var i botten. Jag fick Tienam 3 ggr/dygn.

Var tredje timme kom man in och bytte flaska. Vid varannan flaska fick jag byta nattlinne och sängkläder. Jag svettades något otroligt. Kanske att jag hade hög feber, men jag minns inte. Kanske att jag inte var så medveten under det första dygnet. Det hände så mycket hela tiden. Sköterskor med bekymrade miner kom och gick. Vid något tillfälle kom en städerska in. Hon blev utkörd direkt.

Tag vara på dagen vänner.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s