Löpning gör dig hjärnsmart

Hej på er!

Jag lägger in detta reportage av Johan Renström från Runners för mig själ och för att sprida det till andra med samma behov av nytändning som mig. Jag lade nyss in ett annat inlägg här också det från Runners. Jag behöver en massa pep idag för att komma igång efter ett långt uppehåll på grund av ”rädsla” efter en operation. Håller det för större ansträngningar?

Här under kommer reklamfri text från inlägget av Johan Renström:

Som löpare lär du dig dina fysiska och mentala gränser. Varje löpsteg är en ny sida i boken om dig själv. Du bläddrar i dina tankar och utforskar din fysik. Du blir starkare, klokare och smartare.

Löpning förändrar dig. Efter en löptur känner du dig redo att lära och att ta in ny information. Du upptäcker att dina tankar är mer positiva – saker du oroade dig tycks inte längre lika oroväckande. Det är inte något du inbillar dig. Nya studier visar att du inte bara blir smartare och klokare av löpning – du känner dig även i bättre känslomässig balans.

Bättre hjärna

I höstas publicerades en studie som visade att en löptur på 3-5 km förbättrar synapserna mellan nervceller i hippocampus, ett hjärnområdet som är viktigt för inlärning och minne.

Wiki

Hjärnforskarna gjorde sin upptäckt när de analyserade gener i nervceller som aktiverades under träning. En gen som kodar för ett protein som böjer cellmembranet, utmärkte sig mer än andra gener. Löpning aktiverar denna gen, vilket ökar tillväxten av nervcellens dendriter. Dendriter ser ut som en trädkrona och fångar upp signaler från andra nervceller. De kan utgöra 99 procent av hela nervcellen. Det är där synapser bildas och kopplar ihop nervceller.

Växande dendriter

En löptur på 3-5 km leder till att dendriterna skjuter skott. De växer för att du ska lära dig. När du springer växer det ut nya grenar från dina nervceller och de kan fånga minnen som är viktiga för din överlevnad.

dendriter

Från närliggande nervceller kommer axoner – nervcellens stam – som letar sig till dendriterna och i mötet kopplas nervceller samman med synapser. En synaps är en plats där en elektrisk signal från en sändande nervcell omvandlas till kemisk information som flödar till en mottagande nervcell. Den mottagande nervcellen beräknar sedan om den ska skicka eller inte skicka den elektriska signalen vidare. Så byggs ditt nätverk upp. Det är där du och dina minnen blir till.

Löpning stabiliserar känslor

I en studie från 2017 undersökte forskarna hur löpning påverkar människors känslomässiga reaktioner. Deltagarna i studien delades upp i två grupper: en grupp stretchade i 30 minuter, den andra gruppen sprang i 30 minuter. Därefter fick samtliga se en upprörande filmscen. Deltagarna rapporterade sedan sina känslomässiga upplevelser. Det visade sig att de som sprungit i 30 minuter återhämtade sig snabbare från filmen än de som bara ägnat sig åt stretching.

Klokare

När du springer blir din hjärna bättre på flera olika sätt. Din känslomässiga balans blir bättre. Dina kognitiva förmågor förbättras. Du ser livet lite mer från den ljusa sidan. När du springer lär du dig också att vara här och nu för du kan inte vara någon annanstans. Det är viktigare än någonsin. Det kanske är det allra bästa med att springa.

Ut och spring folket, så ses vi.

Belastning av kroppen

Hanna Isacsson frågar sig vad som händer när vi belastar våra kroppar?

Belastning

Hanna Isaksson installerades som professor i biomedicinsk teknik den 18 oktober 2019 vid Lunds universitet. Nedan skriver hon själv om sin forskning.

Jag forskar inom medicinsk teknik, mer specifikt biomekanik. Det innebär att jag med hjälp av fysikens lagar och mekanikens verktygslåda försöker förstå hur krafter påverkar levande organismer. Som ämne är det brett, men min forskning fokuserar på rörelseapparatens vävnader, d.v.s. skelettets ben, ledbrosk, ligament och senor. Därmed håller jag mig i gränslandet mellan hållfasthetslära och ortopedi.

Jag försöker förstå hur vävnadernas uppbyggnad leder till deras unika egenskaper.

Läs mer här >>>

Ut och belasta era kroppar.

Medelhavskost och demens

Som jag har berättat tidigare går jag på kontroll för prediabetes. Min läkare och min diabetessköterska vill att jag ska äta Metformin Bluefish 500 mg. Naturligtvis är jag mot denna medicin som kan orsaka dödsfall om jag har otur.

Jag försöker äta så nyttigt som möjligt för att hålla insulinkurvan på en för mig godtagbar nivå. Nu läser jag om en intressant ”Ny studie kring medelhavskost och demens”.

Man ställer sig bland annat frågan om en så kallad medelhavskost och träning kan bromsa insjuknande i demens för äldre med typ 2-diabetes? Det ska en världsunik studie som nu påbörjas vid Umeå och Uppsala universitet ge svar på.

Dietist– Det finns en hel del som talar för att kost, träning och modern diabetesbehandling kan påverka utvecklingen av demens, men det saknas evidensbaserad forskning på området. Den här studien blir den första i sitt slag i världen, säger Olov Rolandsson, professor i allmänmedicin vid Umeå universitet och huvudansvarig för studien.

Personer med typ 2-diabetes löper större risk att utveckla demenssjukdomar, jämfört med personer utan diabetes. Om personen dessutom redan har en mild minnesstörning, ökar risken ytterligare. Forskning pekar på att den förhöjda risken hänger samman med en kombination av höga nivåer för blodsocker, blodfetter och blodtryck samt låg fysisk aktivitetsnivå och övervikt.

Det talar för att risken att utveckla demens går att påverka genom att förändra dessa faktorer, bland annat via ändrad livsstil med kost och träning och en optimerad diabetesbehandling. Hittills har dock inga studier gjorts på människor som har förändrat sin livsstil och kost, vilket den nya studien i Uppsala och Umeå råder bot på.

Läs hela inlägget här >>>

Ett av mina tidigare inlägg här: Jag har blivit fri från diabetes

Ha det gott, men ät inte för mycket snask och kolhydrater.

Om brutna handleder

Jag läser ut Vetenskap & hälsa om handledsbrott och hur man behandlar dessa brott. Av egen erfarenhet och efter två båtbensbrott (os scaphiodeum), där det ena läktes som det skulle, medan det andra läktes fel och bildades en falsk led, har jag blivit expert på handledsben.

Här ett utdrag ur Linneas forskning:

HandledEn isfläck på gatan, en snäv sväng, ett oknutet skosnöre. Det är lätt att ramla och bryta handleden, faktum är att handledsfrakturen är den vanligaste typen av benbrott. De flesta patienter får gipsbehandling, omkring en femtedel opereras. Visst känns det jobbigt och visst gör det ont. Men de flesta räknar såklart med att snart bli bra igen. Men blir man verkligen bra igen?

Rtg-bildLinnea Arvidsson arbetar som ST-läkare på Ortopeden på Skånes universitetssjukhus. Hon är också doktorand vid Medicinska fakulteten och forskar om handledsfrakturer. Här berättar hon själv om sin forskning.
Röntgenbild av en handled, armbågsbenet.

När man pratar om handledsfrakturer syftar man på ett brott på den yttersta delen av strålbenet, alldeles ovanför handleden. Det kallas på medicinskt fackspråk för en distal radiusfraktur. Ibland får man ett samtidigt brott på den yttre delen av det andra underarmsbenet, armbågsbenet, det kallas då för en distal ulnafraktur. Majoriteten av vuxna patienter rapporterar ett år efter skadan att de är återställda och nöjda. Tyvärr finns det dock undergrupper som det går sämre för, utan att vi vet varför.

Läs hela Linneas rapport här >>>

Var rädda om er och era sköra ben.

Att begrava sitt barn

Vintern har blivit till vår, snön har smält och löven slagit ut. Nätterna har blivit ljusa, fåglarna kvittrar och blommorna blommar. Studenten nalkas och de sjunger om sin lyckliga dag. Jag sitter i hamnen och kollar på båtarna som guppar.

Årstiderna skiftar hastigt, det är inget vi kan påverka. Unga människor avslutar sina liv i förtid, det kan vi påverka. Det måste vi påverka. Det känns som att självmorden kommer närmare in i min omgivning. Innan trodde jag att jag var den där siffran i statistiken, den där personen i min omgivning som stod för ”självmordet” genom mina flertal försök att avsluta mitt liv.

sjalvmord-brBild: Thinkstock

En kille som gick på samma gymnasieskola hittades avliden. En tjej som gick på samma universitet hittades avliden. Detta inom tre veckor, 21 dagar. Det känns som att ämnet knackar på min dörr, det kommer närmare. Ska jag öppna dörren, släppa in ämnet, eller låta dörren vara stängd?

Vi sa att vi skulle prata om självmord när artisten Ted Gärdestad tog sitt liv, när brottaren Mikael Ljungberg gjorde det, när filmskaparen och journalisten Malik Bendjelloul gjorde det, när komikern Robin Williams gjorde det osv. Det finns en vilja att prata om självmord, men hur gör man?

Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga vuxna. Det finns ett behov av att prata om psykisk ohälsa och självmord för att minska det tabu som råder – men vi gör det aldrig. Det är svårt att hitta orden, att förstå samt att uttrycka sina känslor. Eller kanske förstår vi exakt hur det känns och det är därför det blir svårt att prata om det.

Psykisk ohälsa är något vi alla någon gång kommer att drabbas av. Det är inget som smittar eller blir värre av att vi pratar om det. Tvärtom, denna svåra tid kan lindras något om vi förmår erkänna att vi är drabbade. Att den blinda och fasansfulla psykiska ohälsan har hittat in i oss och satt käppar i hjulet, bromsat upp vardagen och skapat ett invändigt kaos, ett kaos av känslor.

Jag var besegrad. Trots bakåtkammat hår, märkeskläder och bländande armbandsur hittade den psykiska ohälsan in genom mitt yttre skal, in genom min lyckliga fasad. Men jag kämpade mig igenom den långa sjukdomstiden och fann en balans på andra sidan. Mina självmordsförsök, mina försök att avsluta livet, fungerade inte. Min kropp lades inte i en kista, min familj behövde inte ta farväl av en son och lillebror, ingen begravning.

Idag begår fyra personer självmord. Fyra kroppar ska läggas i kistor. Fyra familjer kommer säga farväl till sina anhöriga. Fyra begravningar kommer genomföras. Fyra livslågor kommer slockna och lämna ett stort mörkt hål efter sig. Tusentals frågor. Tårar. Minnen.

Sluta blunda för ämnet. Öppna upp samtal. Våga fråga hur personer i din omgivning mår, gör människor sedda. Var ett varaktigt stöd.

Vill du vara en del av förändringen, en person som står upp för ämnet, en person som bidrar till att det tunga täcket av skam/tabu lyfts bort. Ställ öppna frågor, lyssna fördomsfritt, hänvisa till professionell hjälp, stanna kvar som stöd. Dina insatser kan vara skillnaden mellan liv och död, mellan ett födelsekalas och en begravning. Unga människors liv skördas, det räcker nu.

Dela den här texten för att få dina syskon, föräldrar, vänner, kollegor, klasskamrater, lagkamrater att öppna upp ögonen för detta växande folkhälsoproblem. Det är inte enkelt att prata om, men det blir inte värre av samtal och öppenhet.

Nu förändrar vi synen på psykisk ohälsa, för all framtid.

Aldrig ensam!

Tillsammans ger vi människor kraft att leva.

Nollvision för självmord underfinansierad.

Ha de gött och var rädda om er.

Varför mobbning

Min skolgång var en pest. Det fanns så mycket annat att göra än skolarbetet. När jag började arbeta såg mina chefer att det fanns något bakom pannbenet.

En chef som tidigare varit lärare på en verkstadsskola var på mig ständigt om att jag skulle börja läsa till ingenjör.

Jag testade med en månadslång samhällskurs på en folkhögskola. Det var kul. Jag sökte till KomVux och gick ut med toppbetyg. Sedan har det bara fortsatt.

Efter utbildning till medicinsk ingenjör började jag ett intressant arbete på en stor arbetsplats. Naturligtvis ville jag utvecklas vidare på arbetsplatsen. Det blev ju så att ju mer jag gjorde desto mer fick jag att göra. Jag trivdes som fisken i vattnet. Tiden bara rusade iväg. Morgon och kväll flöt samman.

Tyvärr fanns det några på arbetsplatsen som tyckte att jag trampade i deras revir. Där började allt elände. Jag var överambitiös enligt dessa.
Jag blev kallad till företagsläkaren.
Jag blev kallad till företagspsykolog.
Allt för att jag skulle lämna arbetsplatsen så att några kunde utveckla sina privata verksamheter och intressen tillsammans i lugn och ro.

Det hela slutade med att jag bad några fara dit det är mycket varm. Sedan gick jag hem. Naturligtvis blev det ett jädrans liv. Jurist från huvudstaden blev kallad. Jag blev kallad värdelös utan ambition och kunskap av några.
Jag blev till sist utköpt.

Det finns naturligtvis mycket mer att berätta, men det kommer i en samlad skrift så småningom.

Så här kändes det varje morgon under fem år:

Det är en helt vanlig måndag morgon! Jag kliver ur sängen med en lätt rysning av motvilja. Ska dagen bli, ännu en sådan där dag. Frun är redan uppe och slamrar med kaffet. Hon är glad för sitt jobb. Hon blir uppskattad varje dag för sitt slit.

Jag undrar hur det känns?

Jag kliver in i badrummet och tittar på en blekfet individ, som börjar bli till åren och med påtaglig bukfetma. Det var ett tag sedan löparslingan och jag möttes i en ärlig kamp. Jag som hade sådan fin kondition innan helvetet bröt ut.

Jag sätter mig vid kaffebordet med ostsmörgås och en balja kaffe. Jag tittar på klockan. Det är bäst att vara i tid, så att chefen inte kan gnälla på sen ankomst.

Jag stämplar in prick sju, tar den bärbara telefonen med mig till mitt skrivbord, startar datorn och lyssnar på lite fin musik. Sextiotal. Skön musik, fortfarande.
Jag svarar på några mail.

Jag hör svagt hur ”chefen” smyger upp bakom mig. Jag ser hans elaka flin och förstår att han har hitta på något nytt djävulskap!

Vad är mobbning

Mobbning på arbetsplats

Mobbning orsakade min Leukemi

Carpe diem folks.

Bottennivå på vita

Jag har vaknat till liv igen, när det gäller att skriva färdigt min historia om min KML. Igår tog jag fram den orange pärmen med titeln ”Dagar med KML” vilket är mitt utkast. När jag nu läser manuset förstår jag hur nära jag var att besöka ”andra sidan”.

KML

Nu sex år senare känns det ganska overkligt. Som en episod bland flera.

”Tisdagen den 1 april – Bottenvärden på vita

Jag vaknade på natten av hosta och illamående. Jag kräktes och hade 39,5 i feber. Kroppen kändes alldeles matt. Jag hade ingen ork.

När sjukhuset vaknat vid niotiden ringde jag hematologsköterskan för att få veta mina värden från måndagens provtagning. Jag berättade då om nattens händelser.
– Vänta lite sade hon, jag ska titta på dina värden i datorn. Oj hörde jag i bakgrunden.

Så kom hon tillbaka till telefonen och berättade spänt att värdet på min vita hade sjunkit till ett farligt lågt värde. Hon beordrade mig att snarast bege mig till sjukhusets avdelning 61. Ett rum skulle vänta på mig när jag kom dit. Jag skulle få en skyddad sal.

Jag berättade att jag inte hade någon bil hemma. Hon frågade om hon skulle beställa ambulans. Men så tänkte jag på att frun kanske var på väg hem med bilen, så jag ringde henne. Hon spelade golf, men det gick så dåligt berättade hon, så hon avbröt gärna spelet för att komma hem och köra mig till sjukhuset. Jag plockade ihop lite sanitära prylar som tandborste deodorant och lite annat.

När jag kom upp på avdelning 61 möttes jag av personal som direkt visade in mig på en liten sal. På dörren stod det säkerhetssal på en gul skylt med svar text. Så allvarligt trodde jag inte att det var när jag åkte hemifrån.

Direkt innanför dörren till salen blev jag kommenderad att klä av mig alla kläder vilka hängdes in i ett skåp. Skåpet låstes.

Jag fick en vit fin nattskjorta. Därefter fick jag lägga mig på en sjukhussäng.
En uska kom och gav mig ett plastarmband med namn födelsenummer och annat. Strax kom en sköterska in med en droppställning där det hängde en liten flaska med namnet Tiamin på.

Sköterskan ville ha tillgång till min vänstra arm. Armvecket verkade bra, för strax hade hon satt in en kateter i armvecket och kopplat på antibiotikan.
Det var verkligen snabba ryck. Från att jag kom upp på avdelningen tills jag fick medicin, tog det inte mycket mer än en halvtimme. Det måste nästan ha varit någon form av rekord.

Med jämna mellanrum kom det in personal som tog tryck och temperatur.
Jag tror att situationen var ganska allvarlig fast jag inte såg det så då.
Jag kände ju mig fullt frisk, fast matt och svag i benen.

Senare fick jag veta av en läkare att jag var ganska illa ute. Jag hade så lågt värde på mina vita blodkroppar att jag hade nästan inte hade något immunförsvar kvar. Mina värden på vita var i botten. Jag fick Tienam 3 ggr/dygn.

Var tredje timme kom man in och bytte flaska. Vid varannan flaska fick jag byta nattlinne och sängkläder. Jag svettades något otroligt. Kanske att jag hade hög feber, men jag minns inte. Kanske att jag inte var så medveten under det första dygnet. Det hände så mycket hela tiden. Sköterskor med bekymrade miner kom och gick. Vid något tillfälle kom en städerska in. Hon blev utkörd direkt.

Tag vara på dagen vänner.