Stenålderskost eller LCHF

Weight-201x300Jag träffade Staffan Lindeberg för cirka 15 år sedan. Han var vik-läkare på min dåvarande vårdcentral vid tiden. Staffan berättade då att jag var lite för tjock. Jag var 172 centimeter lång och vägde då 91 kilo. Så vist hade han rätt. Sedan dess har jag följt honom i vått och torrt.

Då Staffans bok ”Maten och folksjukdomarna” var slutsåld i affärerna lyckades jag få köpa boken av honom vid en träff på en bensinmack i Halmstad.

Han var då på väg till ett föredrag, men stannade till för att jag skulle få boken.

Tyvärr dog Staffan alltför tidigt! Han lämnade oss under julhelgen 2016, men hans minne lever tydligt kvar än idag.

Minnesord över Staffan Lindeberg (1950-2016)

Här en av många intervjuer med Staffan:

Vila i frid Staffan.

Covid-19 – coronavirus

Jag får nyhetsbrev från blodcancerförbundet för att jag har KML. Idag fick jag information med anledning av Coronaviruset. Jag vidarebefordrar till er som har någon form av blodsjukdom.

Nyheter

Blodcancerförbundet har full förståelse för den oro som väcks och de frågor som uppstår vad gäller den pågående utvecklingen kring Coronaviruset. På inrådan från företrädare inom hematologin vill vi som patientorganisation hänvisa till den aktuella informationen som finns hos Folkhälsomyndigheten alternativt 1177 Vårdguiden:

Aktuell information från Folkhälsomyndigheten >>

Aktuell information från 1177 Vårdguiden >>

Sköt om er och lyssna på kunskapen.

Saken är biff, del 2: köttet och klimatet

Jag prenumererar på dietdoctor.com. Jag visar här hur Erik Hörstadius tänker. För han tänker som jag tänker och handlar emellanåt. Här kommer våra tankar.

Kossor

Visste ni att kossor kanske kan rädda klimatet? Jag vet, det låter galet, men jag ska försöka ge er argumenten. Det har med regenerativt jordbruk att göra. Vet ni förresten vad det är? Tja, det gjorde inte jag, inte förrän nyligen, då jag började läsa in mig på den carnivoriska dieten.

Men först en liten titt i matloggen. Det var ju på det viset att jag för knappt två veckor sedan satte igång experimentet att endast äta mat från djurriket. Inte en endaste broccolibukett eller vitkålsstrimla skulle slinka mellan mina tandrader. Hur skulle det kännas? Och hur skulle det smaka? Korta svaret hittills är: inget speciellt. Med det menar jag att kroppen ännu inte verkar bry sig om avsaknaden av grönsaker och olivolja, något som ju annars ingår i min matvardag. Den känns som vanligt. Jag hade nog förväntat mig en mer permanent, och stark, ketos, nu när kolhydratintaget är i princip noll. Men jag upplever att jag halkar ur ketosen emellanåt. Gissar att det beror på sömnbrist och stress, jag har haft kämpiga veckor…

Däri ligger också svaret till varför jag inte enda måltid provat skojsig och/eller nydanande matlagning. Inte ens en liten bearnaisesås har jag försökt mig på. Vad har då legat på tallriken? Stekt kyckling, samt några andra rätt simpla köttvarianter, typ fläskkarré, blandfärs och bogstek och gammalt infryst lamm. Jag har också käkat lite lax och räkor; och en fruktansvärd massa ägg och ganska mycket ost. Crème fraiche och grädde har fått piffa upp ibland.

Har jag saknat grönsaker (och andra kolhydrater)? Ja. Har saknaden varit stor? Inte jättestor men ej obetydlig. Har jag gjort undantag? Ja. En godisbit (cirka 5 gram) jag ville provsmaka. Några jordgubbar. Samt ett tiotal popcorn – indränkta i smör – som yngsta dottern Alma poppade helt magnifikt. 3-4 köttbullar har också slunkit in med en total mjölmängd av gissningsvis 5 gram. Och så har jag druckit vin. Vi lämnar min matlogg. Särskilt inspirerande är den ju inte.

Hörde jag någon undra om vikten? Jag trodde den skulle gå ner, för både maten och matlagningen är ju tråkigare utan det gröna, och känslan är att jag äter rätt lite. Men istället står den still; eller har rentav gått upp. Och jag känner mig vätskesvullen. Tror att stressen är där och spökar. Kortisol ska ju, vad jag förstår, kunna binda vätska.

Jag är strax framme vid det regenerativa jordbruket, men först några ord om klimatavtrycket från de djur vi äter. En het potatis i Greta-tider.

Jag har enorm respekt för förre finansministern Anders Borg. Men när han i superpopulära intervjupodcasten Framgångspodden kommenterar köttätande trampar han rejält i klaveret. Han säger där att 8 av 11 ton koldioxidekvivalenter (Medelsvenssons årliga avtryck) härrör från köttindustrin. Resten – biltransporter, uppvärmning, kläder, jordbruk et cetera – skulle alltså stå för mindre än 30 procent. Helt uppåt väggarna, förstås.

Borg är inte ensam om sin köttskräck. Biffrorna – biff-siffrorna – har blåsts upp av många. Som ett exempel kan nämnas den inflytelserika dokumentären Cowspiracy, som kom 2014 och gjorde starkt intryck på bland andra mina döttrar. Där läggs drygt 50 procent av människans klimatavtryck på köttindustrin. Denna industri hamnar i filmen också i skottgluggen när det gäller vattenåtgång. Vad filmen inte säger, är att en stor mängd av boskapsskötselns vattenåtgång är helt okontroversiell. På de allra flesta håll där boskap föds upp, är vattentillgången i princip oändlig.

En annan infallsvinkel på det rimliga i att äta kött är att på cirka 40 procent av jordens ”växtyta” går det inte att odla. Däremot kan djur äta grödorna och sedan bli vår mat. Det blir ju en helt annan kalkyl än i djurindustrin, där vi först odlar en massa grödor (och producerar antibiotika), bearbetar och transporterar dessa, för att sedan trycka in dem i djuren innan vi slaktar dem.

Vilka siffror gäller då? Och vad beror felaktigheterna på? På fråga 2 finns faktiskt ett tydligt delsvar. 2006 kom en FN-rapport med enormt genomslag, där man vad boskapen beträffar räknade med hela produktionscykelns klimatavtryck, inklusive djurtransporter och bifftransporter och foderproduktion och metanutsläpp från djurens matsmältning. Medan transportsektorn inte belastades med sina klimatavtryck från exempelvis själva tillverkningen av fordonen (givetvis väldigt energikrävande). Siffrorna blev därför helt skeva. Ett fel som senare erkändes, men informationsskadan var redan skedd.

Till fråga 1. Olika svar beroende på var man letar… En siffra i svang är 15 procent (ungefär lika mycket som jordbruket). Men det finns ansedda forskare som hamnar väldigt mycket lägre. Beräkningarna utgår från hur dagens köttproduktion ser ut. Men tänk om den kan göras mer miljövänlig och effektiv? Och nu är vi inne på det inledningsvis nämnda regenerativa jordbruket, som allt mer ådrar sig intresse från både forskare och jordbrukare och redan börjat skala upp. Som jag förstår det, går det till ungefär så här:

Korna äter lagom. Vilket betyder det översta på grässtrået. Resten av plantan trampas ner till marken. Den börjar då växa igen, eller skjuter rotskott, och binder därigenom kol. Samtidigt blandas de nedtrampade stråna och växtdelarna med (naturligt) gödsel, vilket startar nedbrytningen. När mikroorganismerna bryter ner växtdelar och gödsel bygger de en näringsrik jord som kan lagra mycket vatten. Även i denna process binds kol i jorden.

Men när korna överbetar, det vill säga betar ner gräset för långt, får plantan aldrig en chans att återhämta sig. Istället dör gräset, och marken blottas. Följden är att mikroorganismerna förstörs eftersom de exponeras för solljus. Nedbrytningen avstannar och kolet i växtdelarna omvandlas till koldioxid istället för att bindas i marken.

Ett annat scenario är underbetning. Gräset trampas för lite, vilket gör att det står kvar och vissnar. Då utsöndras också koldioxid. Konventionellt jordbruk kombinerar ofta över- och underbetning. Djuren släpps ut på en stor yta och äter de det goda gräset men rör inte det dåliga. Det goda gräset blir nerbetat och dör, medan det dåliga gräset fröar av sig, vissnar och släpper ut koldioxid i luften.

I regenerativt jordbruk ser man till att korna får smaska i sig lagom mycket under några dagar på liten yta tills en korrekt nivå av betning uppnåtts. Sedan flyttas de till ny yta. Konstgödning – som vållar kostnader i form av tillverkning, transport, urlakning av jordar samt miljöförstöring – ersätts under sådana här förhållanden av kossans egen skit. Resultat: näringsrika istället för urlakade jordar. Och att koldioxid förs från luften ner i jorden via fotosyntes och växtdelar som blir en del av mullen. En mäktig koldioxidfälla med gigantisk potential att trolla bort koldioxid från atmosfären.

Det finns ju numera fejkburgare med låtsaskött. (Har ej smakat.) Deras klimatavtryck är förvisso klart lägre än burgare med kött från vanliga ”köttfabriker”. Men enligt vissa beräkningar är klimatavtrycket under noll för ”regenerativa burgare”.

Kossan Doris en klimathjälte – den såg ni inte komma!

Det här är alltså ett för mig tills nyligen helt okänt sätt att tänka kring matproduktion. Jag kan bara hoppas att jag någorlunda begriper det jag skriver – och att ni gör det också! Men en sak står klar, och det är att vi människor bortom vanetänkandet gång efter gång upptäcker helt nya och spännande världar.

Saken är biff, del 1: köttet och hälsan >>>

Är gott och må bra.

Saken är biff, del 1: köttet och hälsan

Jag prenumererar på dietdoctor.com. Jag visar här hur Erik Hörstadius tänker. För han tänker som jag tänker och handlar emellanåt. Här kommer våra tankar.

Carnivore

Under knappt en vecka nu har jag ätit fläskkarré, sidfläsk, crème fraiche, ägg, lax, räkor, smör, ost. Det är väl ungefär det hela.

Varför denna något ensidiga och extremt icke-gröna kost? (Det enda från växtriket jag fått i mig: lite vin.) Jo, för jag har länge varit nyfiken på hur det känns att äta carnivoriskt. Jag känner människor som känt en ökad energi av denna kost – kommer det att gälla mig? Kommer jag att ha lättare att vidmakthålla ketos? Blir det outhärdligt trist att inte få äta en endaste grönsak eller litet bär? Blir vardagsmatlagningen med barnen knepigare?
Frågorna hopar sig.

Nu har jag äntligen fått tummen ur. Jag tänker hålla på några veckor. Och under resans gång ska jag försöka fördjupa mig i det carnivoriska ätandets inverkan på:

– Hälsan
– Klimatet och miljön
– Djurens väl och ve

Jag kommer inte riktigt ihåg när jag först hörde talas om den carnivoriska dieten, men jag minns att jag tyckte den lät konstig. Inget från växtriket! Rakt på tvärs mot det allt dominerande budskapet från samhällets auktoriteter – hemkunskapslärare, läkare, dietister, myndigheter, föräldrar med flera – om att frukt och grönt inte bara är nyttigt, utan rentav nödvändigt. Äldre tiders sjömän fick ju skörbjugg innan de styrde upp mathållningen. Och vem vore Karl-Alfred utan sin spenat?

När jag för några år sedan mer på allvar började läsa in mig på LCHF, hamnade frukt snabbt i skottgluggen. Att den moderna tidens frammanipulerade sockerbomber, från kaliforniska apelsiner till thailändska honungsmeloner, kan vara problematiska för den metabolt sjuke framstår ju som ganska rimligt. Men på något sätt måste vi ju få i oss vitaminer och antioxidanter! Tur då att lågkolhydratalternativet grönsaker kvarstår. Broccoli, kål, spenat, squash et cetera.

Fast stämmer det verkligen? Är grönsaker något du måste äta? Nej, inte enligt carnivorerna. För de där vitaminerna finns också i kött. Och det är ju egentligen rätt logiskt. Om en gnu betar på savannen, och vi sedan dödar och äter gnun, då får vi ju i oss näring från det gnun är uppbyggd av. Det vill säga vegetabilier. Och tittar man i näringstabeller över kött och fisk och ägg, ser man att det kryllar av vitaminer i dessa livsmedel. Utom ett. För C-vitaminet lyser i de allra flesta fall med sin frånvaro, vilket kan ställa till problem för just oss människor. Till skillnad från djuren, kan våra kroppar inte själva tillverka C-vitamin. Men gillar du inälvsmat är det inga problem. Några hekto lever ger hela dagsbehovet. (C-vitamin är dessutom väldigt enkelt att ta som tillskott.) Här hittar du en förklaring till att inuiterna, som ju traditionellt levt frukt- och grönsakslöst, kunnat få i sig tillräckligt med C-vitamin. En annan är att de ätit valskinn, ytterligare en animalisk C-vitaminkälla.

Och om vi nu lämnar C-vitaminet och går in på protein, så kan det vara på sin plats att introducera ett mått som heter DIAAS (Digestible Indispensable Amino Acid Score) och handlar om tunntarmens upptagning av aminosyror från livsmedel. Och här visar det sig att kött slår grönt. Det vill säga biotillgängligheten av proteinet vi äter – det vi faktiskt tillgodogör oss – är större i animalisk kost jämfört med vegansk. Det betyder inte att veganer inte kan få i sig tillräckligt med protein. Men de måste på grund av det sämre upptaget äta mer protein. Vidare måste de läsa på ordentligt för att få i sig rätt mix av aminosyror. Och det viktiga B12-vitaminet måste de ta som tillskott.

Sammanfattnigsvis: ur näringsmässig synvinkel går det alltså att äta strikt carnivoriskt. Men ökar inte risken för cancer och hjärt- och kärlsjukdom? Särskilt rött kött och mättat fett har ju kopplats till dessa folksjukdomar. Skrapar man på ytan ser man att dessa kopplingar bygger på svag grund. De kommer från så kallade epidemiologiska studier. I vissa av dessa har man kunnat se en större sjukdomsrisk för högkonsumenter av kött jämfört med lågkonsumenter. Men är köttet verkligen boven? Själva orsaken till den högre risken? Det kan ju vara så att köttätare generellt lever mindre hälsosamt. De kanske röker mer, tar till sig färre kostråd, är tjockare, grillar maten för hårt, motionerar mindre. Att en studie fastslår ett samband är inte samma sak som att fastställa orsak och verkan. Folk äter mer glass på sommaren. Fler människor drunknar på sommaren. Men det är ju inte glassen som orsakar drunkningen, eller hur?

Förutom inuiter är det inte många som ätit carnivoriskt under en längre tid. Därför finns egentligen inga stora och seriöst upplagda studier som kunnat undersöka om den som äter carnivoriskt tar hälsorisker. Eller för den delen om det motsatta förhållandet råder, att carnivorisk diet är nyttigare än blandkost.p>

Mänsklig kunskap består ju inte bara av forskning. Ibland tittar vi på enskilda fall ur verkligheten, och bildar oss en uppfattning utifrån dem. Och här kan vi konstatera att väldigt många människor tycker sig ha fått bukt med såväl autoimmun sjukdom som psykisk ohälsa genom att äta strikt animaliskt. Som exempel kan nämnas den världskände samhällsdebattören och psykologen Jordan Peterson och hans dotter Mikhaila, som båda säger sig ha hävt svåra sjukdomstillstånd genom att helt skippa det gröna.

Vad skulle mekanismen bakom denna hälsoförbättring kunna vara? Jo, en del skulle nog säga att familjen Peterson och andra fått ner inflammationen i kroppen. Och faktiskt är det så att vegetabilier innehåller en del ämnen som kan trigga inflammation. Till skillnad från djuren kan de ju inte springa ifrån sina fiender! Därför är växter ena rackare på att utveckla mer eller mindre potenta ”gifter” – lektiner (bland annat gluten), trypsinhämmare, fytinsyror, tanniner – så att ”växtrovdjur” avskräcks från att äta dem och därigenom föra bort fröna från den plats där plantan ju redan trivs och vill att nästa generation ska få vara kvar på.

Det roliga ordet ”växtrovdjur” hittar jag när jag läser läkaren och forskaren Steven Gundry. Han beskriver vissa vegetabilier – exempelvis spannmål, baljväxter och quinoa – som starkt inflammationsdrivande. Exempelvis är talet om nyttan med fullkorn, enligt Gundry, ”en enorm missuppfattning” (ur boken Växtparadoxen: de dolda riskerna med ”hälsosam” kost som orsakar sjukdomar).

Kött är nyttigt men akta dig för grönsaker! Det är ett väldigt motvalls budskap, och bara det gör det ju värt att pröva på. Så tänker i alla fall min inre rebell. Men miljön och klimatet, då? Till det ber jag att få återkomma.

Du kan även läsa originalinlägget här >>>

Du kan även läsa om Erik Hörstadius här >>>

Ha det gott med era liv.

Löpning gör dig hjärnsmart

Hej på er!

Jag lägger in detta reportage av Johan Renström från Runners för mig själ och för att sprida det till andra med samma behov av nytändning som mig. Jag lade nyss in ett annat inlägg här också det från Runners. Jag behöver en massa pep idag för att komma igång efter ett långt uppehåll på grund av ”rädsla” efter en operation. Håller det för större ansträngningar?

Här under kommer reklamfri text från inlägget av Johan Renström:

Som löpare lär du dig dina fysiska och mentala gränser. Varje löpsteg är en ny sida i boken om dig själv. Du bläddrar i dina tankar och utforskar din fysik. Du blir starkare, klokare och smartare.

Löpning förändrar dig. Efter en löptur känner du dig redo att lära och att ta in ny information. Du upptäcker att dina tankar är mer positiva – saker du oroade dig tycks inte längre lika oroväckande. Det är inte något du inbillar dig. Nya studier visar att du inte bara blir smartare och klokare av löpning – du känner dig även i bättre känslomässig balans.

Bättre hjärna

I höstas publicerades en studie som visade att en löptur på 3-5 km förbättrar synapserna mellan nervceller i hippocampus, ett hjärnområdet som är viktigt för inlärning och minne.

Wiki

Hjärnforskarna gjorde sin upptäckt när de analyserade gener i nervceller som aktiverades under träning. En gen som kodar för ett protein som böjer cellmembranet, utmärkte sig mer än andra gener. Löpning aktiverar denna gen, vilket ökar tillväxten av nervcellens dendriter. Dendriter ser ut som en trädkrona och fångar upp signaler från andra nervceller. De kan utgöra 99 procent av hela nervcellen. Det är där synapser bildas och kopplar ihop nervceller.

Växande dendriter

En löptur på 3-5 km leder till att dendriterna skjuter skott. De växer för att du ska lära dig. När du springer växer det ut nya grenar från dina nervceller och de kan fånga minnen som är viktiga för din överlevnad.

dendriter

Från närliggande nervceller kommer axoner – nervcellens stam – som letar sig till dendriterna och i mötet kopplas nervceller samman med synapser. En synaps är en plats där en elektrisk signal från en sändande nervcell omvandlas till kemisk information som flödar till en mottagande nervcell. Den mottagande nervcellen beräknar sedan om den ska skicka eller inte skicka den elektriska signalen vidare. Så byggs ditt nätverk upp. Det är där du och dina minnen blir till.

Löpning stabiliserar känslor

I en studie från 2017 undersökte forskarna hur löpning påverkar människors känslomässiga reaktioner. Deltagarna i studien delades upp i två grupper: en grupp stretchade i 30 minuter, den andra gruppen sprang i 30 minuter. Därefter fick samtliga se en upprörande filmscen. Deltagarna rapporterade sedan sina känslomässiga upplevelser. Det visade sig att de som sprungit i 30 minuter återhämtade sig snabbare från filmen än de som bara ägnat sig åt stretching.

Klokare

När du springer blir din hjärna bättre på flera olika sätt. Din känslomässiga balans blir bättre. Dina kognitiva förmågor förbättras. Du ser livet lite mer från den ljusa sidan. När du springer lär du dig också att vara här och nu för du kan inte vara någon annanstans. Det är viktigare än någonsin. Det kanske är det allra bästa med att springa.

Ut och spring folket, så ses vi.

Medelhavskost och demens

Som jag har berättat tidigare går jag på kontroll för prediabetes. Min läkare och min diabetessköterska vill att jag ska äta Metformin Bluefish 500 mg. Naturligtvis är jag mot denna medicin som kan orsaka dödsfall om jag har otur.

Jag försöker äta så nyttigt som möjligt för att hålla insulinkurvan på en för mig godtagbar nivå. Nu läser jag om en intressant ”Ny studie kring medelhavskost och demens”.

Man ställer sig bland annat frågan om en så kallad medelhavskost och träning kan bromsa insjuknande i demens för äldre med typ 2-diabetes? Det ska en världsunik studie som nu påbörjas vid Umeå och Uppsala universitet ge svar på.

Dietist– Det finns en hel del som talar för att kost, träning och modern diabetesbehandling kan påverka utvecklingen av demens, men det saknas evidensbaserad forskning på området. Den här studien blir den första i sitt slag i världen, säger Olov Rolandsson, professor i allmänmedicin vid Umeå universitet och huvudansvarig för studien.

Personer med typ 2-diabetes löper större risk att utveckla demenssjukdomar, jämfört med personer utan diabetes. Om personen dessutom redan har en mild minnesstörning, ökar risken ytterligare. Forskning pekar på att den förhöjda risken hänger samman med en kombination av höga nivåer för blodsocker, blodfetter och blodtryck samt låg fysisk aktivitetsnivå och övervikt.

Det talar för att risken att utveckla demens går att påverka genom att förändra dessa faktorer, bland annat via ändrad livsstil med kost och träning och en optimerad diabetesbehandling. Hittills har dock inga studier gjorts på människor som har förändrat sin livsstil och kost, vilket den nya studien i Uppsala och Umeå råder bot på.

Läs hela inlägget här >>>

Ett av mina tidigare inlägg här: Jag har blivit fri från diabetes

Ha det gott, men ät inte för mycket snask och kolhydrater.

Bottennivå på vita

Jag har vaknat till liv igen, när det gäller att skriva färdigt min historia om min KML. Igår tog jag fram den orange pärmen med titeln ”Dagar med KML” vilket är mitt utkast. När jag nu läser manuset förstår jag hur nära jag var att besöka ”andra sidan”.

KML

Nu sex år senare känns det ganska overkligt. Som en episod bland flera.

”Tisdagen den 1 april – Bottenvärden på vita

Jag vaknade på natten av hosta och illamående. Jag kräktes och hade 39,5 i feber. Kroppen kändes alldeles matt. Jag hade ingen ork.

När sjukhuset vaknat vid niotiden ringde jag hematologsköterskan för att få veta mina värden från måndagens provtagning. Jag berättade då om nattens händelser.
– Vänta lite sade hon, jag ska titta på dina värden i datorn. Oj hörde jag i bakgrunden.

Så kom hon tillbaka till telefonen och berättade spänt att värdet på min vita hade sjunkit till ett farligt lågt värde. Hon beordrade mig att snarast bege mig till sjukhusets avdelning 61. Ett rum skulle vänta på mig när jag kom dit. Jag skulle få en skyddad sal.

Jag berättade att jag inte hade någon bil hemma. Hon frågade om hon skulle beställa ambulans. Men så tänkte jag på att frun kanske var på väg hem med bilen, så jag ringde henne. Hon spelade golf, men det gick så dåligt berättade hon, så hon avbröt gärna spelet för att komma hem och köra mig till sjukhuset. Jag plockade ihop lite sanitära prylar som tandborste deodorant och lite annat.

När jag kom upp på avdelning 61 möttes jag av personal som direkt visade in mig på en liten sal. På dörren stod det säkerhetssal på en gul skylt med svar text. Så allvarligt trodde jag inte att det var när jag åkte hemifrån.

Direkt innanför dörren till salen blev jag kommenderad att klä av mig alla kläder vilka hängdes in i ett skåp. Skåpet låstes.

Jag fick en vit fin nattskjorta. Därefter fick jag lägga mig på en sjukhussäng.
En uska kom och gav mig ett plastarmband med namn födelsenummer och annat. Strax kom en sköterska in med en droppställning där det hängde en liten flaska med namnet Tiamin på.

Sköterskan ville ha tillgång till min vänstra arm. Armvecket verkade bra, för strax hade hon satt in en kateter i armvecket och kopplat på antibiotikan.
Det var verkligen snabba ryck. Från att jag kom upp på avdelningen tills jag fick medicin, tog det inte mycket mer än en halvtimme. Det måste nästan ha varit någon form av rekord.

Med jämna mellanrum kom det in personal som tog tryck och temperatur.
Jag tror att situationen var ganska allvarlig fast jag inte såg det så då.
Jag kände ju mig fullt frisk, fast matt och svag i benen.

Senare fick jag veta av en läkare att jag var ganska illa ute. Jag hade så lågt värde på mina vita blodkroppar att jag hade nästan inte hade något immunförsvar kvar. Mina värden på vita var i botten. Jag fick Tienam 3 ggr/dygn.

Var tredje timme kom man in och bytte flaska. Vid varannan flaska fick jag byta nattlinne och sängkläder. Jag svettades något otroligt. Kanske att jag hade hög feber, men jag minns inte. Kanske att jag inte var så medveten under det första dygnet. Det hände så mycket hela tiden. Sköterskor med bekymrade miner kom och gick. Vid något tillfälle kom en städerska in. Hon blev utkörd direkt.

Tag vara på dagen vänner.