Det kommer ett liv efter

Redan när jag började småskolan, berättade min fantastiska lärarinna, att vi fyrtiotalister var många och starka. Det borde ha varit uppenbart för det svenska samhället (politikerna) att i ett tidigt skede uppenbarat det uppenbara.

När jag som 14-årig skoltrött tonåring, började arbeta som målarlärling, fanns det inga tankar på att jag en dag skulle gå i pension. Jag var Stålpojken! Facket och dåtidens politiker sade att jag skulle arbeta med förvisningen om att jag en dag skulle få en tryggad pension!

När så år lades till år, blev det än mer märkbart att jag en dag skulle gå i pension. Vid femtio, började kroppen streta mot och kvida. Jag kände av ungdomens hårda arbete som bland annat svetsare och grovplåtslagare.

Gammal
I dag, är jag pensionär, med en bred och gedigen utbildning, men med en sliten kropp och med en medioker pension. Min rygg är sedan länge krökt och förstörd. Axlarna värker efter alla tunga lyft. Så här hade inte jag tänkt att det skulle bli på ålderns höst, med värkande kropp och ringa pension.

Jag ber därför alla ungdomar att tänka till. Det finns ett liv efter arbetets slut, fast det inte verkar så i nutidens arbetslöshets tidevarv. Ingen kan göra om era kroppar till ”perfektion”! Om ni kan, se till att gömma undan några kronor, för samhället orkar nog inte med det.

Tänk på att tiden är en tjuv, som blir allt fräckare ju äldre du blir.

Jag har fått skrivlusten åter

Jag sitter på min underbara balkong. Det är +23°C. Tyvärr måste jag gå från detta underbara paradis ibland då en storrökande granne under balkongen tänder på sitt ”gräs”. Det luktar förfärligt. Ibland sprids röken i hela vår lägenhet.

Äntligen har jag fått tillbaka både min läs- och skrivlust. Det känns mycket befriande på något sätt. Tidigare gick jag omkring som katten kring het gröt och vågade inte ta tag i varken läsande eller skrivande.

Så läste jag några böcker av Kim M Kimselius och se, jag vaknade. Idag börjar jag på en ny bok av Susanna Alakoski. Sedan har jag tre böcker som väntar, varav en tegelsten av Amos Oz. Härligt!

tillbaka-till-pompeji    att-hitta-gladje-i-skrivandet

Jag försöker nu skriva en berättelse om mobbning, dagens smutsiga ”religioner” och om ren äkta kärlek. Jag väver in tidigare pedagogik- och retorikstudier tillsammans med nyare forskning i ämnet.

Samtidigt fyller jag på med egna undanträngda erfarenheter. Det känns svårt att vara objektiv när minnena tränger sig på!

Nyss mulnade det på, som meteorologerna säger. Nu kommer det efterlängtade regnet. DMI visade rätt denna gång.

Min favorita golfspelerska

Idag damp medlemstidningen Svensk Golf ner i brevlådan. Ibland är det lite av julafton att få tidningen i sin hand.

Utöver Sophie Gustafson och allas Zacke är det ett reportage om min golfdrottning Lotta, alltså Liselotte Neumann.

LottaFoto: Getty Images

Sverige har och har haft många fantastiska idrottsmän, där Björn och Stenis kan nämnas av alla duktiga idrottsmän och kvinnor, vilka har betytt mycket för svensk idrott.

När Lotta vann US Open så öppnade hon portarna för många unga golfspelare och i synnerhet för många unga kvinnliga golfspelare. Vi ser följden av det idag på tourerna.

I USA hyllar man de stora personligheterna, alla kategorier. Därför har Lotta fortfarande nytta av sin seger i Open. Det är hon väl unt, denna oerhört stiliga kvinna.

Nu 30 år efter segern i US Open ska denna fantastiska kvinna spela i US Senior Women’s Open. Vi önskar Lotta lycka till med det.

Läs reportaget i Svensk Golf

Kärlekens makt

Ursäkta mitt något politisk/religiösa, men förhoppningsfulla inlägg här! Jag tittar på bröllopet från England. Jag ser en amerikansk präst som livfullt pratar om kärlekens makt, direkt från hjärtat.

Tänk om denna präst fick möjlighet att prata kärlekens makt i vissa ”religiösa boningar”.

PowerOfLove_FLYER

Föreställ er att denna präst predikar kärlekens makt bland dagens ”religiösa mördare”. Kanske han hade kunnat omvända några av dem som ser mord som dagens makt, till att börja predika kärlekens makt i stället.

Jag har en dröm! Jag drömmer om att dagens imamer och mullor predikar kärlek istället för hat. Kanske att världen skulle kunna vara en mer bekväm boning att leva i för alla människor på jorden då.

Om att krympa

Jag har äntligen lämnat några kilo i avloppet. Det innebär då att många av mina ”finare/dyrare” kläder hänger som säckar på en fågelskrämma, på min slimma kropp.

Under lång tid när jag har kört till och från min golfbana, har jag kört förbi ett hus med en skylt skrädderi utanför huset. Vid tillfälle tog jag mod till mig, stannade och knackade på.

Skräddare

Jag ville veta vad det skulle kosta mig att sy om några av mina kära, numera oanvända klädesplagg. Bland annat mina bästa och skönaste golfshorts.

Jag blev då mäkta förvånad över de låga priser som Eva har. Det blev sammantaget tre par shorts, två par långbyxor och två kavajer. Allt till ett mycket och för min plånbok gynnsamt pris.

Resultatet av shorts och långbyxor blev fantastiskt och helt perfekt. Jag ser fram mot att prova in mina nålade kavajer nu. Ni ska veta att jag inte får En enda ny kavaj för priset av att sy in två kavajer.

Som ni förstår, kan jag varmt rekommendera Skrädderiet I Fammarp.

Min förbannade spontanitet

Emellanåt hoppar det grodor ur min mun i olika situationer. Det blir så när kommunikationen mellan min mun och min hjärnan fallerar.

Oftast gör det inte så mycket när jag diskuterar med vänner, ovänner och andra, men det grämer mig och gör mig ledsen när det rör mina nära och kära, som idag – ett obetänksamt ord.

Jag skickar med en tänkbar och sedelärande historia:

Det var en gång en liten pojke som lätt blev arg och inte tänkte sig för. Hans pappa gav honom en näve full med spik och sa till honom att varje gång han blir arg ska han gå bakom huset och slå i en spik i staketet.

Första dagen slog pojken in 37 spikar. Efter några veckor lärde han sig kontrollera sin vrede och antalet islagna spikar minskade hela tiden. Han märkte att det är lättare att behärska sin vrede än att slå in spikar i ett staket.

Slutligen kom den dagen då pojken inte blev arg en enda gång. Han sa det till sin pappa och denne föreslog honom att dra ut en spik från staketet varje dag han inte blir arg alls.

Dagarna gick, och efter en tid kunde pojken tala om för sin pappa att det inte fanns en enda spik kvar i staketet. Då tog pappan pojkens hand, och ledde honom till staketet.

Där sa han till honom: ”Det var bra gjort, min gosse, men titta på alla dessa hål, Det här staketet blir aldrig mera som det har varit. När du säger något i vredesmod lämnar det just sådana här ärr. Som om du skulle sticka in en kniv i en människa och dra ut den igen.

Det spelar ingen roll, hur många gånger du ber om förlåtelse, skadan är redan skedd. En skada orsakad av ett obetänksamt eller ovänligt ord gör lika ont som ett fysiskt slag.

En tveksam belöning

Jag var iväg och lagade stenskott hos Ryds bilglas på Andersberg. Plötsligt ringde iPhonen! Jag blev anmodad (order) att köpa hem något gott till fikat.

Det är ju alla hjärtans dag. En order är en order. Alltså skulle ordern exekveras på hemvägen. Det blev ett besök hos Paulssons Konditori på Fredsgatan (reklam igen).

Det var ingen hemma när jag kom hem från mitt tidskrävande och långväga äventyr. Så jag tog på mig gåggardräkten och tog mig en runda på slingan. Jätteskönt, fast det var snorhalt på stigarna, gick det ändå hyggligt.

Nu med en tveksam belöning (bullen), känns det ändå ganska skönt.

IMG_0877 (1)

Bli din partners vän

Maken vill skiljas, men chockas när han hör fruns oväntade svar. Sista raden får mitt hjärta att brista.

Jag har läst den här historien några gånger, och jag måste erkänna att jag gråter varje gång. Det är en stark bild av kärleken som jag tycker att alla borde läsa. Den är djupt sorglig, men berättar någonting viktigt om kärlek och förhållanden. Texten, skrivet av maken, har cirkulerat på nätet i ungefär tio år. Jag vet inte om det är en sann historia eller inte, men oavsett vad, så vill jag dela den med er. Jag hoppas att ni vill dela den vidare. Sitt ner och slappna av för en stund. Läs och begrunda.

Jag kom hem en kväll och maten var klar. Min fru hade kommit hem tidigare från jobbet och lagat middag. När vi satt oss ner tog jag hennes hand och sa: ”Jag vill skilja mig.”

Hon reagerade knappt. Verkade inte ens irriterad. I stället så frågade hon mig varför. Jag undvek frågan. Då blev hon arg och började kasta bestick och skrek: ”Du är ingen man!”. Vi pratade inte mer den kvällen. Hon var ledsen. Jag förstod att hon ville ta reda på vad som egentligen hänt med vårt förhållande, men jag kunde egentligen inte ge henne något bra svar. Jag hade förälskat mig i någon annan. Jag älskade inte min fru längre. Jag tyckte bara synd om henne.

Med en stor portion skuldkänsla skrev jag en överenskommelse för skilsmässan. Hon får behålla huset, bilen och 30 procent av mitt företag. Hon ögnade igenom det – och rev sönder pappret. Kvinnan som jag spenderat 10 år av mitt liv med hade blivit starkare. Jag blev ledsen över tanken på att hon slösat tid, resurser och energi på mig, men kunde inte ta tillbaka det jag sagt vid middagsbordet. Till slut grät hon högljutt framför mig, vilket var vad jag förväntat mig från första början, och när hon gjorde det kändes det så verkligt… Vi ska skilja oss.

Dagen efter kom jag hem sent från jobbet, och vid middagsbordet satt hon och skrev något. Jag åt ingen middag. Jag gick raka vägen till sängen och somnade.

På morgonen hade hon skrivit ner hennes villkor för en skilsmässa: Hon ville inte ha någonting, men begärde att vi skulle försöka leva så normalt vi bara kunde den kommande månaden. Anledningen var enkel: Vår son skulle ha sin första skolavslutning inom en månad, och hon ville inte förstöra det för honom.

Hon bad mig också att komma ihåg hur jag burit henne över tröskeln i sovrummet på vår bröllopsdag, och ville nu att jag skulle bära henne från sovrummet till ytterdörren varje morgon – i en månads tid. Jag blev konfunderad och nästan lite rädd. Jag tänkte att hon höll på bli galen, men eftersom jag ville att vi skulle avsluta på ett så bra sätt som möjligt, accepterade jag hennes annorlunda önskan.

Vi var båda rätt klumpiga när jag skulle bära henne för första gången sedan vi gifte oss. Men vår son var glad, och klappade händerna samtidigt som han sjöng:

”Pappa bär mamma i hans armar!”.

Hans ord smärtade i bröstet. Jag bar henne från sovrummet, genom vardagsrummet fram till ytterdörren. Hon blundade och sa: ”Berätta inte för honom om skilsmässan.” Jag nickade och släppte ner henne från min famn.

Dagen efter var vi inte lika klumpiga. Hon lutade sig mot mitt bröst, och jag kunde känna lukten av hennes parfym. Jag insåg att det var väldigt längesen jag uppmärksammat den här kvinnan. Hon var inte ung längre. Hon hade rynkor i ansiktet, och hennes hår började bli grått. Vårt förhållande hade tagit på krafterna. För en stund funderade jag på vad jag egentligen hade gjort med henne.

På den fjärde dagen, när jag lyfte henne, kände jag hur känslorna började komma tillbaka. Den där känslan av närhet. Det här var kvinnan som givit mig tio år av hennes liv. På den femte och sjätte dagen förstod jag hur de där känslorna bara fortsatte att växa. Det blev mycket lättare att bära henne när slutet av månaden närmade sig, och jag noterade hur hon blivit smalare och smalare.

En dag slog det mig hur mycket smärta och sorg hon bar på. Och utan att tänka på det, strök jag hennes hår. Vår son kom precis in genom dörren, skrattade och sa:

”Pappa, det är dags att bära mamma!”

För honom hade det nu blivit en viktig morgonrutin. Min fru viftade till sig vår son och kramade honom hårt. Jag vände mig åt ett annat håll för jag var rädd att hade ändrat mig angående skilsmässan. Jag bar henne i mina armar. Jag höll hennes kropp i ett fast grepp. Precis som på vår bröllopsdag…

När jag bar henne för sista gången den här månaden kunde jag knappt röra mig. Jag visste vad jag var tvungen att göra. Jag körde till Jane, som var den nya kvinnan i mitt liv, och berättade som det var: ”Jag är ledsen, men jag vill inte skilja mig från min fru längre.”

Allting var så tydligt nu. Jag hade burit min fru in till vårt hus på vår bröllopsdag, och sagt till henne ”tills döden skiljer oss åt.”

På vägen hem från jobbet den här dagen köpte jag blommor, och när tjejen i kassan frågade mig om jag ville ha ett kort, så log jag och sa: ”Jag bär dig varje morgon – tills döden skiljer oss åt.”

Jag kom hem, med blommor i handen, och ett stort leende på läpparna. Jag ropade på min fru, men fick inget svar. Några snabba steg in i sovrummet senare såg jag hur hon låg i vår säng – livlös. Hon dog i sömnen när jag var på jobbet.

Det visade sig att hon hade haft cancer i flera månader, men jag var så upptagen med min nya kvinna att jag inte ens tänkt tanken att min fru var sjuk. Hon visste att hon var döende, men ville rädda mig från vår sons reaktion (om vi fullföljt skilsmässan).

I vår sons ögon skulle jag fortfarande vara en trogen, kärleksfull och omtänksam pappa och make.

De små sakerna i våra liv, som jag inledningsvis trodde var tråkiga och oviktiga, är vad som verkligen räknas. Inte hur stort hus du har, inte vilken sorts bil, inte personliga ägodelar eller pengar på banken. Sådana saker kan absolut skapa förutsättningar för lycka, men egenvärdet från dessa saker kan aldrig generera faktisk lycka.

Så ta dig tid och bli din partners vän och gör alla de där små sakerna för varandra som är kärlek.

Många personer förstår inte hur lite som krävs för verklig lycka och ger upp alldeles för tidigt.