Mobbning självmord och mord

Jag har börjat lite research inför en berättelse om mobbning och trakasserier i arbetslivet. Det förekommer alltför ofta, eller som boken berättar om, 10 procent.

Jag är övertygad om att mörkertalet är mycket större. Vi får se vad min ”forskning” kommer fram till.

Jag är också övertygad om att självmord och tankar på självmord ingår i de mobbades vardag. Kanske även mord?

MobbningInnehållet i den här boken:
Nästa tio procent av alla anställda i det svenska arbetslivet är utsatta för mobbning på sina arbetsplatser, enligt SCB.
Troligen är mörkertalet stort – mobbning och trakasserier på arbetsplatsen talar man inte gärna öppet om. Särskilt förekommande tycks fenomenet vara inom människovårdande yrken. Förutom det mänskliga lidande som mobbningen förorsakar de utsatta individerna och deras familjer, tillkommer stora samhällsekonomiska kostnader relaterade till sjukskrivningar och utslagning från arbetsplatsen.

I boken presenteras hur mobbning uppstår och vad som blir dessa konsekvenser. Särskilt beskrivs hur mobbning kan förklaras i relation till faktorer i arbetsmiljön såsom konflikter, grupprocesser och ledarskap. Dessutom diskuteras hur mobbning kan förebyggas och vikten av att arbetsgivaren har såväl kunskap som vilja och mod i ett sådant arbete.

Mobbning och trakasserier i arbetslivet vänder sig till studenter inom områdena psykologi, socialt arbete, personal- och arbetsliv samt vårdutbildningar. Den utgör också en användbar kunskapskälla för både chefer och medarbetare som vill förebygga och bekämpa mobbning i arbetslivet.

En vanlig dag på jobbet

Det är en helt vanlig måndag morgon! Jag kliver ur sängen med en lätt rysning av motvilja. Ska dagen bli, ännu en sådan där hemsk dag? Orkar jag en dag till?

Frun är redan uppe och slamrar med kaffet. Hon är glad för sitt jobb. Hon blir uppskattad varje dag för sitt slit. Jag undrar hur det känns?

Jag kliver in i badrummet och tittar på en blekfet individ, som börjar bli till åren, med påtaglig bukfetma. Det var ett tag sedan löparslingan och jag möttes i en ärlig kamp.

Jag sätter mig vid kaffebordet med ostsmörgås och en balja kaffe. Jag tittar på klockan. Det är bäst att vara i tid, så att chefen inte kan gnälla över sen ankomst.

Jag stämplar in prick sju, tar avdelningens bärbara telefon med mig till mitt skrivbord. Jag startar datorn och lyssnar på lite fin musik. Sextiotal. Fortfarande skön musik. Jag svarar på några mejl.

Jag hör svagt hur ”chefen” smyger upp bakom mig. Jag ser hans elaka flin och förstår att han har hittat på något nytt djävulskap!

Vad är mobbning

Mobbning på arbetsplats

Mobbning orsakade min Leukemi
(bloggen är tillfälligt stängd)

Carpe diem folks.

Att begrava sitt barn

Vintern har blivit till vår, snön har smält och löven slagit ut. Nätterna har blivit ljusa, fåglarna kvittrar och blommorna blommar. Studenten nalkas och de sjunger om sin lyckliga dag. Jag sitter i hamnen och kollar på båtarna som guppar.

Årstiderna skiftar hastigt, det är inget vi kan påverka. Unga människor avslutar sina liv i förtid, det kan vi påverka. Det måste vi påverka. Det känns som att självmorden kommer närmare in i min omgivning. Innan trodde jag att jag var den där siffran i statistiken, den där personen i min omgivning som stod för ”självmordet” genom mina flertal försök att avsluta mitt liv.

sjalvmord-brBild: Thinkstock

En kille som gick på samma gymnasieskola hittades avliden. En tjej som gick på samma universitet hittades avliden. Detta inom tre veckor, 21 dagar. Det känns som att ämnet knackar på min dörr, det kommer närmare. Ska jag öppna dörren, släppa in ämnet, eller låta dörren vara stängd?

Vi sa att vi skulle prata om självmord när artisten Ted Gärdestad tog sitt liv, när brottaren Mikael Ljungberg gjorde det, när filmskaparen och journalisten Malik Bendjelloul gjorde det, när komikern Robin Williams gjorde det osv. Det finns en vilja att prata om självmord, men hur gör man?

Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga vuxna. Det finns ett behov av att prata om psykisk ohälsa och självmord för att minska det tabu som råder – men vi gör det aldrig. Det är svårt att hitta orden, att förstå samt att uttrycka sina känslor. Eller kanske förstår vi exakt hur det känns och det är därför det blir svårt att prata om det.

Psykisk ohälsa är något vi alla någon gång kommer att drabbas av. Det är inget som smittar eller blir värre av att vi pratar om det. Tvärtom, denna svåra tid kan lindras något om vi förmår erkänna att vi är drabbade. Att den blinda och fasansfulla psykiska ohälsan har hittat in i oss och satt käppar i hjulet, bromsat upp vardagen och skapat ett invändigt kaos, ett kaos av känslor.

Jag var besegrad. Trots bakåtkammat hår, märkeskläder och bländande armbandsur hittade den psykiska ohälsan in genom mitt yttre skal, in genom min lyckliga fasad. Men jag kämpade mig igenom den långa sjukdomstiden och fann en balans på andra sidan. Mina självmordsförsök, mina försök att avsluta livet, fungerade inte. Min kropp lades inte i en kista, min familj behövde inte ta farväl av en son och lillebror, ingen begravning.

Idag begår fyra personer självmord. Fyra kroppar ska läggas i kistor. Fyra familjer kommer säga farväl till sina anhöriga. Fyra begravningar kommer genomföras. Fyra livslågor kommer slockna och lämna ett stort mörkt hål efter sig. Tusentals frågor. Tårar. Minnen.

Sluta blunda för ämnet. Öppna upp samtal. Våga fråga hur personer i din omgivning mår, gör människor sedda. Var ett varaktigt stöd.

Vill du vara en del av förändringen, en person som står upp för ämnet, en person som bidrar till att det tunga täcket av skam/tabu lyfts bort. Ställ öppna frågor, lyssna fördomsfritt, hänvisa till professionell hjälp, stanna kvar som stöd. Dina insatser kan vara skillnaden mellan liv och död, mellan ett födelsekalas och en begravning. Unga människors liv skördas, det räcker nu.

Dela den här texten för att få dina syskon, föräldrar, vänner, kollegor, klasskamrater, lagkamrater att öppna upp ögonen för detta växande folkhälsoproblem. Det är inte enkelt att prata om, men det blir inte värre av samtal och öppenhet.

Nu förändrar vi synen på psykisk ohälsa, för all framtid.

Aldrig ensam!

Tillsammans ger vi människor kraft att leva.

Nollvision för självmord underfinansierad.

Ha de gött och var rädda om er.

Varför mobbning

Min skolgång var en pest. Det fanns så mycket annat att göra än skolarbetet. När jag började arbeta såg mina chefer att det fanns något bakom pannbenet.

En chef som tidigare varit lärare på en verkstadsskola var på mig ständigt om att jag skulle börja läsa till ingenjör.

Jag testade med en månadslång samhällskurs på en folkhögskola. Det var kul. Jag sökte till KomVux och gick ut med toppbetyg. Sedan har det bara fortsatt.

Efter utbildning till medicinsk ingenjör började jag ett intressant arbete på en stor arbetsplats. Naturligtvis ville jag utvecklas vidare på arbetsplatsen. Det blev ju så att ju mer jag gjorde desto mer fick jag att göra. Jag trivdes som fisken i vattnet. Tiden bara rusade iväg. Morgon och kväll flöt samman.

Tyvärr fanns det några på arbetsplatsen som tyckte att jag trampade i deras revir. Där började allt elände. Jag var överambitiös enligt dessa.
Jag blev kallad till företagsläkaren.
Jag blev kallad till företagspsykolog.
Allt för att jag skulle lämna arbetsplatsen så att några kunde utveckla sina privata verksamheter och intressen tillsammans i lugn och ro.

Det hela slutade med att jag bad några fara dit det är mycket varm. Sedan gick jag hem. Naturligtvis blev det ett jädrans liv. Jurist från huvudstaden blev kallad. Jag blev kallad värdelös utan ambition och kunskap av några.
Jag blev till sist utköpt.

Det finns naturligtvis mycket mer att berätta, men det kommer i en samlad skrift så småningom.

Så här kändes det varje morgon under fem år:

Det är en helt vanlig måndag morgon! Jag kliver ur sängen med en lätt rysning av motvilja. Ska dagen bli, ännu en sådan där dag. Frun är redan uppe och slamrar med kaffet. Hon är glad för sitt jobb. Hon blir uppskattad varje dag för sitt slit.

Jag undrar hur det känns?

Jag kliver in i badrummet och tittar på en blekfet individ, som börjar bli till åren och med påtaglig bukfetma. Det var ett tag sedan löparslingan och jag möttes i en ärlig kamp. Jag som hade sådan fin kondition innan helvetet bröt ut.

Jag sätter mig vid kaffebordet med ostsmörgås och en balja kaffe. Jag tittar på klockan. Det är bäst att vara i tid, så att chefen inte kan gnälla på sen ankomst.

Jag stämplar in prick sju, tar den bärbara telefonen med mig till mitt skrivbord, startar datorn och lyssnar på lite fin musik. Sextiotal. Skön musik, fortfarande.
Jag svarar på några mail.

Jag hör svagt hur ”chefen” smyger upp bakom mig. Jag ser hans elaka flin och förstår att han har hitta på något nytt djävulskap!

Vad är mobbning

Mobbning på arbetsplats

Mobbning orsakade min Leukemi

Carpe diem folks.