Det sista halmstrået

old-man-2803645_1920
Jag har en historia att berätta om hur min make fick fem år till att leva tack vare LCHF. Det första jag lade märke till var att han började svälla i fötterna. Jag tänkte inte så mycket på det men upptäckte att han blev tröttare och tröttare. Han har alltid varit storvuxen med rejäl övervikt sedan länge, men fortsatte att svälla ut oavsett kost. Han prövade alla metoder för viktnedgång, men misslyckades alltid. Han led naturligtvis av diabetes och högt blodtryck och var medicinerad för det. Han hade även hjärtflimmer.

Jag läste allt jag hittade på nätet om dessa sjukdomar och kom in på Annika Dahlqvists sajt och blev intresserad av hur mycket kosten betyder för hälsan.

Min man svällde mer och mer i kroppen och till slut kunde han inte ligga i sängen och sova för han fick ingen luft. Han satt i en fåtölj och sov på nätterna. En morgon när jag vaknade och tittade till honom såg jag en stor blöt fläck nedanför hans fötter. Jag frågade om han kissat på sig, men det hade han inte. Jag lyfte på hans byxben och upptäckte till min fasa att benen hade spruckit så klibbig vätska hade runnit ut på golvet. Följden blev att det blev stora bensår på båda benen. Efter instruktioner från sjukvården fick jag lära mig att lägga om såren och gjorde så gott jag kunde.

Vid en viktkontroll hos läkare efter tre månader visade vågen på en viktminskning på 30 kilo. Min man blev som en ny människa.
Jag minns att jag hade läst någonstans att när man äter LCHF-kost så är det första som lämnar kroppen överskottsvatten. Jag tänkte att detta är sista halmstrået att ta till. Vi började direkt med LCHF-kost och han bara njöt av denna kost, men saknade naturligtvis potatisen väldigt mycket. Men jag var stenhård. Läkaren avrådde från LCHF, men jag lyssnade inte på det.

Jag fortsatte att lägga om såren och efter en månad var de helt läkta. Efter tre dagar kunde han, efter läkarkontakt, minska på både diabetes- och blodtrycksmedicin. Vid en viktkontroll hos läkare efter tre månader visade vågen på en viktminskning på 30 kilo. Min man blev som en ny människa. Han kunde ligga i sin säng och sova som vanligt. All överflödig vätska försvann, han mådde bra och levde fem år till trots att han ökade kolhydratmängden. Jag tror annars inte att hans hjärta klarat av påfrestningen av all vätska i kroppen.

Dock fick han senare en tumör på hypofysen som på grund av waran-behandling började blöda och akut operation blev nödvändig. Han blev tidigt hemflyttad till regionsjukhuset där vården var bedrövlig och efter en tid avled han av lunginflammation.

Vad jag vill poängtera med min berättelse är att denna kost verkligen bidrar till att överflödig vätska lämnar kroppen först. Tänk om alla med svullnad och vätska i kroppen och bensår provade denna kosthållning, vad mycket lidande som skulle besparas. Tänk om alla läkare ordinerade denna kost istället för vätskedrivande som njurarna måste kämpa med.

Till detta måste jag tillägga att på dessa tre månader minskade även min egen vikt med nio kilo. Tack för att jag fick dela med mig av min historia.

Hälsningar,
Siw

Vi når alltid målet

Jag åkte med Kurt ”Fido” Johansson till Ängelholms flygmuseum och lyssnade på ett föredrag av personal från LV 6 i Halmstad.

Chefen för försvarsmaktens Luftvärnsregemente Lv 6 i Halmstad överste Anders Svensson och major Rick Grundevik LvSS (Luftvärnets Skjutskola) gav oss en inblick i vad det nya luftvärnsrobotsystemet Patriot kommer att betyda för luftförsvaret i målbild 2025.

forelasn_2018-09-26_a

Min förbannade spontanitet

Emellanåt hoppar det grodor ur min mun i olika situationer. Det blir så när kommunikationen mellan min mun och min hjärnan fallerar.

Oftast gör det inte så mycket när jag diskuterar med vänner, ovänner och andra, men det grämer mig och gör mig ledsen när det rör mina nära och kära, som idag – ett obetänksamt ord.

Jag skickar med en tänkbar och sedelärande historia:

Det var en gång en liten pojke som lätt blev arg och inte tänkte sig för. Hans pappa gav honom en näve full med spik och sa till honom att varje gång han blir arg ska han gå bakom huset och slå i en spik i staketet.

Första dagen slog pojken in 37 spikar. Efter några veckor lärde han sig kontrollera sin vrede och antalet islagna spikar minskade hela tiden. Han märkte att det är lättare att behärska sin vrede än att slå in spikar i ett staket.

Slutligen kom den dagen då pojken inte blev arg en enda gång. Han sa det till sin pappa och denne föreslog honom att dra ut en spik från staketet varje dag han inte blir arg alls.

Dagarna gick, och efter en tid kunde pojken tala om för sin pappa att det inte fanns en enda spik kvar i staketet. Då tog pappan pojkens hand, och ledde honom till staketet.

Där sa han till honom: ”Det var bra gjort, min gosse, men titta på alla dessa hål, Det här staketet blir aldrig mera som det har varit. När du säger något i vredesmod lämnar det just sådana här ärr. Som om du skulle sticka in en kniv i en människa och dra ut den igen.

Det spelar ingen roll, hur många gånger du ber om förlåtelse, skadan är redan skedd. En skada orsakad av ett obetänksamt eller ovänligt ord gör lika ont som ett fysiskt slag.

Ikeas stilmöbler

Många skrattade åt IKEA och Ingvar Kamprads försök att konkurrera med etablissemangets dyra möbler.

Idag är det ingen eller mycket få som skrattar åt Ingvar Kamprad och hans IKEA. Vila i frid Ingvar.

Ikeas rena stilmöbler finns tillgängliga över nästan hela världen. Ikeas rena stilmöbler passar in nästan överallt idag.

Här under Ikeas Bestå sideboard. Bild från Bjurfors.

Bestå

Sugen på en riktig kamera

I torsdags var jag med frun i Falkenberg på gravsmyckningen inför helgen. Så klart att vi for in till stan för att utforska affärerna Så Fin och Bröderna Johansson efter kyrkogårdsbesöket.

När jag var färdig med kläderna fick jag syn på en fotoaffär tvärs över gata. Eftersom jag fortfarande är mycket sugen på en riktig kamera, gick jag över gatan för att undersöka.

Nästan direkt fick jag ögonen på en superläcker kompaktkamera. Det var en Canon. Natuligtvis fick jag lära mig dess förträfflighet. Men jag var inte mogen för köp denna dag, men mina tankar har ändå funnits i Falkenberg under helgen.

PowerShot-SX430-IS-BK-FRT_800x545.png   powershot-sx430-is-bk-top-zoom

Visst är kameran läcker. Dess förmåga är fantastisk. Jag har under helgen tagit hundratals bilder på olika lämpliga motiv med denna läckra kamera. Troligen blir det en färd till Falkenberg i veckan.

Affärsmännens klondike

Nu är jag hemma tryggt och säkert. För ni ska veta att jag har varit på ett vådligt äventyr. Jag ledsagades av frun genom Halmstads Ullared.

Ullared Bild: Hallarna

Att jag lever efter detta äventyr är märkligt. Människor springer som galningar och kör kundvagnarna som om det vore en radiobilbana på Liseberg.

Hänsyn, syns inte till någonstans. Fy farao för sådana affärsmännens klondikes.

Förr eller senare exploderar jag

Remote

Jag fick tag på remotecontrolen i går kväll. Jag zappade runt och hamnade till slut på TV8. Jag hamnade i början av en film som handlade om ungdomar med cancer. Eftersom jag själv har leukemi så rörde filmen mig på djupet.

Troligen har jag blivit mer känslig med åldern, för tårarna rann i floder när ungdomarna skrev och läste upp sina begravningstal. Kanske jag ska skriva mitt?

Se trailern här. Tyvärr måste man betala för att se filmen i sin helhet. Lite text härunder från TV8-sidan.

Hazel och Gus är två ovanliga tonåringar som har en hel del gemensamt; en kvick och syrlig humor, ett förakt för det traditionella och en kärlek som tar med dem – och oss – på en oförglömlig resa.

Filmen gick på TV8 klockan 21:00 söndagen den 16/10 2017.

Min filosofiska sida

Som den uppmärksamme läsaren har märkt, har jag lagt in några tänkvärda inlägg här. Dessa inlägg är ganska mycket av mig själv, då dessa tankar fins i mitt arma huvud.

Jag brukar fundera över frågan om optimism eller pessimism via frågan, betraktar man ett vattenglas, som till hälften är fyllt, som halvfullt eller halvtomt?

Sedvanlig visdom förmodar att optimister svarar ‘halvfullt’, och pessimister svarar ‘halvtomt’.

fb-filosofiI detta sällskap skulle jag trivas. Kan tro att dessa personer löser många trevliga och otrevliga problem och uppgifter.

Ingen behöver betala för äkta kärlek

Pojken och valpen

En bonde hade några valpar som han måste sälja. Han målade en skylt med texten 4 valpar till salu och satte upp den på gärdet. Medan han höll på med det så kände han någon som tog tag i hans jacka. Han vände sig om och såg in i ögonen på en liten pojke.

Ursäkta sa pojken, jag vill gärna köpa en av valparna.

Javisst sa bonden medan han torkade svetten ur pannan.

De här valparna har en fin stamtavla och föräldrarna är väldigt dyra.

Pojken slog ner blicken ett ögonblick, så grävde han djupt i fickan och drog upp en handfull med småmynt och sa, jag har 2 kronor räcker det?

Vi kan väl gå till inhägnaden och titta på valparna” sa bonden och visslade på hundarna.

Kom Dolly ropade han och tiken kom springande med dom fyra valparna efter sig. Den lille pojken pressade ansiktet mot nätet och tittade ivrigt.

När valparna närmade sig fick pojken se ytterligare en valp, mindre än de andra, som chanslöst försökte följa efter de andra snabbare valparna.

Den vill jag ha sa pojken och pekade på den lille eftersläntaren.

Bonden satte sig på knä bredvid pojken och sa lille pojk den vill du väl inte ha, han kommer aldrig att klara av att springa och leka som dom andra valparna.

Den lille pojken gick en bit ifrån inhägnaden, böjde sig ner och kavlade upp byxbenet. Då såg bonden att pojken hade stålskenor på sidorna av benet och fäst i en specialgjord sko.

Du förstår sa pojken och tittade upp på bonden, jag springer inte heller så bra och han där förstår säkert.

Bonden fick tårar i ögonen, böjde sig ner och plockade upp den lille valpen. Försiktigt la han den i pojkens famn. Hur mycket kostar den frågade pojken.

Ingenting” svarade bonden, Du förstår, ingen behöver betala för äkta kärlek.

De där killarna är töntar

Tänkvärda ord.

En dag när jag var ny på high school såg jag en kille från min klass, som var på väg hem från skolan. Hans namn var Kyle. Det såg ut som om han bar på alla sina böcker.

Jag tänkte: Varför skulle någon bära hem alla sina böcker på en fredag?

Han måste vara knäpp”. Jag hade planerat ett riktigt bra veckoslut (fest och en fotbollsmatch med mina vänner i morgon eftermiddag) så jag ryckte på axlarna och gick vidare.

När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom. De sprang rakt på honom, slog alla böckerna ur hans grepp och satte krokben så han landade i gruset. Hans glasögon flög iväg, och jag såg dem landa på gräset ungefär meter ifrån honom.

Han tittade upp och jag såg fruktansvärd sorg i hans ögon. Mitt hjärta blödde, så jag joggade över till honom när han kravlade runt och letade efter sina glasögon och jag såg att han grät. När jag gav honom glasögonen sa jag: ”De där killarna är töntar, de skulle ha en omgång”.

Han tittade på mig och sa: ”Tack så mycket”. Han log med hela ansiktet, ett leende som visade verklig tacksamhet.

Jag hjälpte honom plocka upp böckerna och frågade honom var han bodde. Det visade sig att han bodde nära mig, så jag frågade honom varför jag inte hade sett honom förut. Han sa att han hade gått i privatskola tills nu.

Jag hade aldrig umgåtts med någon från en privatskola förut. Vi pratade hela vägen hem och jag bar några av hans böcker. Han visade sig vara en riktigt reko kille. Jag frågade honom om han ville spela fotboll med mina vänner. Han sa ja.

Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto mer tyckte jag om honom, och mina vänner tyckte likadant.

Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker igen. Jag stoppade honom och sa: ”Gissa om du kommer att bygga feta muskler om du ska bära den högen varenda dag.” Han bara skrattade och gav mig halva högen.

Under de följande fyra åren blev Kyle och jag allra bästa vänner. När vi skulle sluta high school började vi planera för college.

Kyle bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till Duke. Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner, så avståndet skulle inte bli något problem. Han skulle bli läkare och jag skulle till handelsskolan och där jag hade fått ett fotbollsstipendium.

Kyle hade blivit utsedd till att hålla avskedstalet från vår klass. Jag retades med honom hela tiden och kallade honom plugghäst. Han måste förbereda talet på examensdagen. Jag var glad att det inte var jag som skulle stå där uppe och hålla tal.

På examensdagen såg jag Kyle. Han såg verkligen bra ut. Han var en sån kille som verkligen hade hittat sig själv under highschool-tiden. Han hade mognat i kroppen och klädde verkligen i glasögon. Han träffade fler tjejer än jag och alla tjejerna älskade honom verkligen.

Jodå, det fanns dagar när jag var avundsjuk. I dag var en av de dagarna. Jag kunde se att han var nervös för talet han skulle hålla. Så jag klappade till honom på ryggen och sa:

Hej snygging, du kommer att göra bra ifrån dig! Han tittade på mig med det där riktigt tacksamma uttrycket och log. Tack, sa han.

När han började, harklade han sig först och började sen prata. ”Examen är ett tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon, kanske en tränare. Men mest av allt dina vänner.

Jag står här för att tala om för er allihop att detta att vara vän med någon är den finaste gåva du kan ge någon. Jag ska berätta en historia”.

Jag kunde knappt tro mina öron när han berättade historien om den första dagen, då när vi träffades. Han hade planerat att ta sitt liv på veckoslutet. Han berättade hur han hade städat ut sitt skåp i skolan, så hans mamma skulle slippa göra det senare, och bar på alla sina grejor på väg hem.

Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet leende.

”Som tur var, räddades jag. Min vän räddade mig från att göra det outsägbara”.

Jag hörde hela folkmassan dra efter andan, när den här vackre, populäre pojken berättade om sitt mest sårbara ögonblick.

Jag såg hans mamma och pappa titta på mig och le samma tacksamma leende.
Inte förrän då hade jag förstått djupet av innebörden i det leendet.

Underskatta aldrig kraften i det du gör. Med en liten gest kan du ändra en människas liv. Till det bättre eller till de sämre.