Saken är biff, del 1: köttet och hälsan

Jag prenumererar på dietdoctor.com. Jag visar här hur Erik Hörstadius tänker. För han tänker som jag tänker och handlar emellanåt. Här kommer våra tankar.

Carnivore

Under knappt en vecka nu har jag ätit fläskkarré, sidfläsk, crème fraiche, ägg, lax, räkor, smör, ost. Det är väl ungefär det hela.

Varför denna något ensidiga och extremt icke-gröna kost? (Det enda från växtriket jag fått i mig: lite vin.) Jo, för jag har länge varit nyfiken på hur det känns att äta carnivoriskt. Jag känner människor som känt en ökad energi av denna kost – kommer det att gälla mig? Kommer jag att ha lättare att vidmakthålla ketos? Blir det outhärdligt trist att inte få äta en endaste grönsak eller litet bär? Blir vardagsmatlagningen med barnen knepigare?
Frågorna hopar sig.

Nu har jag äntligen fått tummen ur. Jag tänker hålla på några veckor. Och under resans gång ska jag försöka fördjupa mig i det carnivoriska ätandets inverkan på:

– Hälsan
– Klimatet och miljön
– Djurens väl och ve

Jag kommer inte riktigt ihåg när jag först hörde talas om den carnivoriska dieten, men jag minns att jag tyckte den lät konstig. Inget från växtriket! Rakt på tvärs mot det allt dominerande budskapet från samhällets auktoriteter – hemkunskapslärare, läkare, dietister, myndigheter, föräldrar med flera – om att frukt och grönt inte bara är nyttigt, utan rentav nödvändigt. Äldre tiders sjömän fick ju skörbjugg innan de styrde upp mathållningen. Och vem vore Karl-Alfred utan sin spenat?

När jag för några år sedan mer på allvar började läsa in mig på LCHF, hamnade frukt snabbt i skottgluggen. Att den moderna tidens frammanipulerade sockerbomber, från kaliforniska apelsiner till thailändska honungsmeloner, kan vara problematiska för den metabolt sjuke framstår ju som ganska rimligt. Men på något sätt måste vi ju få i oss vitaminer och antioxidanter! Tur då att lågkolhydratalternativet grönsaker kvarstår. Broccoli, kål, spenat, squash et cetera.

Fast stämmer det verkligen? Är grönsaker något du måste äta? Nej, inte enligt carnivorerna. För de där vitaminerna finns också i kött. Och det är ju egentligen rätt logiskt. Om en gnu betar på savannen, och vi sedan dödar och äter gnun, då får vi ju i oss näring från det gnun är uppbyggd av. Det vill säga vegetabilier. Och tittar man i näringstabeller över kött och fisk och ägg, ser man att det kryllar av vitaminer i dessa livsmedel. Utom ett. För C-vitaminet lyser i de allra flesta fall med sin frånvaro, vilket kan ställa till problem för just oss människor. Till skillnad från djuren, kan våra kroppar inte själva tillverka C-vitamin. Men gillar du inälvsmat är det inga problem. Några hekto lever ger hela dagsbehovet. (C-vitamin är dessutom väldigt enkelt att ta som tillskott.) Här hittar du en förklaring till att inuiterna, som ju traditionellt levt frukt- och grönsakslöst, kunnat få i sig tillräckligt med C-vitamin. En annan är att de ätit valskinn, ytterligare en animalisk C-vitaminkälla.

Och om vi nu lämnar C-vitaminet och går in på protein, så kan det vara på sin plats att introducera ett mått som heter DIAAS (Digestible Indispensable Amino Acid Score) och handlar om tunntarmens upptagning av aminosyror från livsmedel. Och här visar det sig att kött slår grönt. Det vill säga biotillgängligheten av proteinet vi äter – det vi faktiskt tillgodogör oss – är större i animalisk kost jämfört med vegansk. Det betyder inte att veganer inte kan få i sig tillräckligt med protein. Men de måste på grund av det sämre upptaget äta mer protein. Vidare måste de läsa på ordentligt för att få i sig rätt mix av aminosyror. Och det viktiga B12-vitaminet måste de ta som tillskott.

Sammanfattnigsvis: ur näringsmässig synvinkel går det alltså att äta strikt carnivoriskt. Men ökar inte risken för cancer och hjärt- och kärlsjukdom? Särskilt rött kött och mättat fett har ju kopplats till dessa folksjukdomar. Skrapar man på ytan ser man att dessa kopplingar bygger på svag grund. De kommer från så kallade epidemiologiska studier. I vissa av dessa har man kunnat se en större sjukdomsrisk för högkonsumenter av kött jämfört med lågkonsumenter. Men är köttet verkligen boven? Själva orsaken till den högre risken? Det kan ju vara så att köttätare generellt lever mindre hälsosamt. De kanske röker mer, tar till sig färre kostråd, är tjockare, grillar maten för hårt, motionerar mindre. Att en studie fastslår ett samband är inte samma sak som att fastställa orsak och verkan. Folk äter mer glass på sommaren. Fler människor drunknar på sommaren. Men det är ju inte glassen som orsakar drunkningen, eller hur?

Förutom inuiter är det inte många som ätit carnivoriskt under en längre tid. Därför finns egentligen inga stora och seriöst upplagda studier som kunnat undersöka om den som äter carnivoriskt tar hälsorisker. Eller för den delen om det motsatta förhållandet råder, att carnivorisk diet är nyttigare än blandkost.p>

Mänsklig kunskap består ju inte bara av forskning. Ibland tittar vi på enskilda fall ur verkligheten, och bildar oss en uppfattning utifrån dem. Och här kan vi konstatera att väldigt många människor tycker sig ha fått bukt med såväl autoimmun sjukdom som psykisk ohälsa genom att äta strikt animaliskt. Som exempel kan nämnas den världskände samhällsdebattören och psykologen Jordan Peterson och hans dotter Mikhaila, som båda säger sig ha hävt svåra sjukdomstillstånd genom att helt skippa det gröna.

Vad skulle mekanismen bakom denna hälsoförbättring kunna vara? Jo, en del skulle nog säga att familjen Peterson och andra fått ner inflammationen i kroppen. Och faktiskt är det så att vegetabilier innehåller en del ämnen som kan trigga inflammation. Till skillnad från djuren kan de ju inte springa ifrån sina fiender! Därför är växter ena rackare på att utveckla mer eller mindre potenta ”gifter” – lektiner (bland annat gluten), trypsinhämmare, fytinsyror, tanniner – så att ”växtrovdjur” avskräcks från att äta dem och därigenom föra bort fröna från den plats där plantan ju redan trivs och vill att nästa generation ska få vara kvar på.

Det roliga ordet ”växtrovdjur” hittar jag när jag läser läkaren och forskaren Steven Gundry. Han beskriver vissa vegetabilier – exempelvis spannmål, baljväxter och quinoa – som starkt inflammationsdrivande. Exempelvis är talet om nyttan med fullkorn, enligt Gundry, ”en enorm missuppfattning” (ur boken Växtparadoxen: de dolda riskerna med ”hälsosam” kost som orsakar sjukdomar).

Kött är nyttigt men akta dig för grönsaker! Det är ett väldigt motvalls budskap, och bara det gör det ju värt att pröva på. Så tänker i alla fall min inre rebell. Men miljön och klimatet, då? Till det ber jag att få återkomma.

Du kan även läsa originalinlägget här >>>

Du kan även läsa om Erik Hörstadius här >>>

Ha det gott med era liv.

Löpning gör dig hjärnsmart

Hej på er!

Jag lägger in detta reportage av Johan Renström från Runners för mig själ och för att sprida det till andra med samma behov av nytändning som mig. Jag lade nyss in ett annat inlägg här också det från Runners. Jag behöver en massa pep idag för att komma igång efter ett långt uppehåll på grund av ”rädsla” efter en operation. Håller det för större ansträngningar?

Här under kommer reklamfri text från inlägget av Johan Renström:

Som löpare lär du dig dina fysiska och mentala gränser. Varje löpsteg är en ny sida i boken om dig själv. Du bläddrar i dina tankar och utforskar din fysik. Du blir starkare, klokare och smartare.

Löpning förändrar dig. Efter en löptur känner du dig redo att lära och att ta in ny information. Du upptäcker att dina tankar är mer positiva – saker du oroade dig tycks inte längre lika oroväckande. Det är inte något du inbillar dig. Nya studier visar att du inte bara blir smartare och klokare av löpning – du känner dig även i bättre känslomässig balans.

Bättre hjärna

I höstas publicerades en studie som visade att en löptur på 3-5 km förbättrar synapserna mellan nervceller i hippocampus, ett hjärnområdet som är viktigt för inlärning och minne.

Wiki

Hjärnforskarna gjorde sin upptäckt när de analyserade gener i nervceller som aktiverades under träning. En gen som kodar för ett protein som böjer cellmembranet, utmärkte sig mer än andra gener. Löpning aktiverar denna gen, vilket ökar tillväxten av nervcellens dendriter. Dendriter ser ut som en trädkrona och fångar upp signaler från andra nervceller. De kan utgöra 99 procent av hela nervcellen. Det är där synapser bildas och kopplar ihop nervceller.

Växande dendriter

En löptur på 3-5 km leder till att dendriterna skjuter skott. De växer för att du ska lära dig. När du springer växer det ut nya grenar från dina nervceller och de kan fånga minnen som är viktiga för din överlevnad.

dendriter

Från närliggande nervceller kommer axoner – nervcellens stam – som letar sig till dendriterna och i mötet kopplas nervceller samman med synapser. En synaps är en plats där en elektrisk signal från en sändande nervcell omvandlas till kemisk information som flödar till en mottagande nervcell. Den mottagande nervcellen beräknar sedan om den ska skicka eller inte skicka den elektriska signalen vidare. Så byggs ditt nätverk upp. Det är där du och dina minnen blir till.

Löpning stabiliserar känslor

I en studie från 2017 undersökte forskarna hur löpning påverkar människors känslomässiga reaktioner. Deltagarna i studien delades upp i två grupper: en grupp stretchade i 30 minuter, den andra gruppen sprang i 30 minuter. Därefter fick samtliga se en upprörande filmscen. Deltagarna rapporterade sedan sina känslomässiga upplevelser. Det visade sig att de som sprungit i 30 minuter återhämtade sig snabbare från filmen än de som bara ägnat sig åt stretching.

Klokare

När du springer blir din hjärna bättre på flera olika sätt. Din känslomässiga balans blir bättre. Dina kognitiva förmågor förbättras. Du ser livet lite mer från den ljusa sidan. När du springer lär du dig också att vara här och nu för du kan inte vara någon annanstans. Det är viktigare än någonsin. Det kanske är det allra bästa med att springa.

Ut och spring folket, så ses vi.

Belastning av kroppen

Hanna Isacsson frågar sig vad som händer när vi belastar våra kroppar?

Belastning

Hanna Isaksson installerades som professor i biomedicinsk teknik den 18 oktober 2019 vid Lunds universitet. Nedan skriver hon själv om sin forskning.

Jag forskar inom medicinsk teknik, mer specifikt biomekanik. Det innebär att jag med hjälp av fysikens lagar och mekanikens verktygslåda försöker förstå hur krafter påverkar levande organismer. Som ämne är det brett, men min forskning fokuserar på rörelseapparatens vävnader, d.v.s. skelettets ben, ledbrosk, ligament och senor. Därmed håller jag mig i gränslandet mellan hållfasthetslära och ortopedi.

Jag försöker förstå hur vävnadernas uppbyggnad leder till deras unika egenskaper.

Läs mer här >>>

Ut och belasta era kroppar.

Medelhavskost och demens

Som jag har berättat tidigare går jag på kontroll för prediabetes. Min läkare och min diabetessköterska vill att jag ska äta Metformin Bluefish 500 mg. Naturligtvis är jag mot denna medicin som kan orsaka dödsfall om jag har otur.

Jag försöker äta så nyttigt som möjligt för att hålla insulinkurvan på en för mig godtagbar nivå. Nu läser jag om en intressant ”Ny studie kring medelhavskost och demens”.

Man ställer sig bland annat frågan om en så kallad medelhavskost och träning kan bromsa insjuknande i demens för äldre med typ 2-diabetes? Det ska en världsunik studie som nu påbörjas vid Umeå och Uppsala universitet ge svar på.

Dietist– Det finns en hel del som talar för att kost, träning och modern diabetesbehandling kan påverka utvecklingen av demens, men det saknas evidensbaserad forskning på området. Den här studien blir den första i sitt slag i världen, säger Olov Rolandsson, professor i allmänmedicin vid Umeå universitet och huvudansvarig för studien.

Personer med typ 2-diabetes löper större risk att utveckla demenssjukdomar, jämfört med personer utan diabetes. Om personen dessutom redan har en mild minnesstörning, ökar risken ytterligare. Forskning pekar på att den förhöjda risken hänger samman med en kombination av höga nivåer för blodsocker, blodfetter och blodtryck samt låg fysisk aktivitetsnivå och övervikt.

Det talar för att risken att utveckla demens går att påverka genom att förändra dessa faktorer, bland annat via ändrad livsstil med kost och träning och en optimerad diabetesbehandling. Hittills har dock inga studier gjorts på människor som har förändrat sin livsstil och kost, vilket den nya studien i Uppsala och Umeå råder bot på.

Läs hela inlägget här >>>

Ett av mina tidigare inlägg här: Jag har blivit fri från diabetes

Ha det gott, men ät inte för mycket snask och kolhydrater.

Om brutna handleder

Jag läser ut Vetenskap & hälsa om handledsbrott och hur man behandlar dessa brott. Av egen erfarenhet och efter två båtbensbrott (os scaphiodeum), där det ena läktes som det skulle, medan det andra läktes fel och bildades en falsk led, har jag blivit expert på handledsben.

Här ett utdrag ur Linneas forskning:

HandledEn isfläck på gatan, en snäv sväng, ett oknutet skosnöre. Det är lätt att ramla och bryta handleden, faktum är att handledsfrakturen är den vanligaste typen av benbrott. De flesta patienter får gipsbehandling, omkring en femtedel opereras. Visst känns det jobbigt och visst gör det ont. Men de flesta räknar såklart med att snart bli bra igen. Men blir man verkligen bra igen?

Rtg-bildLinnea Arvidsson arbetar som ST-läkare på Ortopeden på Skånes universitetssjukhus. Hon är också doktorand vid Medicinska fakulteten och forskar om handledsfrakturer. Här berättar hon själv om sin forskning.
Röntgenbild av en handled, armbågsbenet.

När man pratar om handledsfrakturer syftar man på ett brott på den yttersta delen av strålbenet, alldeles ovanför handleden. Det kallas på medicinskt fackspråk för en distal radiusfraktur. Ibland får man ett samtidigt brott på den yttre delen av det andra underarmsbenet, armbågsbenet, det kallas då för en distal ulnafraktur. Majoriteten av vuxna patienter rapporterar ett år efter skadan att de är återställda och nöjda. Tyvärr finns det dock undergrupper som det går sämre för, utan att vi vet varför.

Läs hela Linneas rapport här >>>

Var rädda om er och era sköra ben.

Avbrott i behandling av KML

Forskning kring skräddarsydd behandling av KML prisas.

Rebecca2019 års stipendium på 20’000 USD från Incyte gick till Rebecca Warfvinge, doktorand vid avdelningen för molekylär hematologi vid Lunds Universitet, för forskning inom KML.
Priset delades ut i samband med Nordic CML Study Group’s höstmöte den 24 oktober. Syftet med stipendiet är att öka intresset för forskning inom hematologi och maligniteter. Incyte vill uppmuntra och möjliggöra för unga forskare att få vara med och bidra till högkvalitativ forskning.

Rebecka Warfvinge får stipendiet för sin forskning som syftar till att kunna identifiera svårbehandlade stamceller hos personer med KML. Genom RNA-sekvensering av individuella celler kan olikheterna hos leukemiska stamceller kartläggas, vilket i sin tur bidrar till att identifiera stamcellsmarkörer som förutsäger prognos och svar på behandling. Förhoppningen är att få fram specifika markörer som kan bli vägledande vid behandlingsval och som kan prediktera när TKI-behandling kan avbrytas utan att patienten får återfall.

Jag som har KML och behandlats med Glivec sedan 2014, ser fram mot detta med stor glädje och iver. Jag skickar med några länkar hämtade från sidor på OHE och några andra länkar:

Om Rebecca Warfvinge

Uppdelat vårdprogram KML

Kronisk myeloisk leukemi (KML)

Kronisk myeloisk leukemi, KML

Det var nog allt för denna gång. Må gott och lev väl.

Ett ”komboliv”

Just nu lever jag ett komboliv, om man nu kan kallad det för ett komboliv. Jag får behandling av min duktiga kiropraktor.

Naturligtvis följer jag upp behandlingen med att utföra föreslagna rörelser. Bland annat att svanka mer för att släppa loss muskler.

SvankBild: Caversus – 8. Static Dog

Varje pass avslutar jag med ligga på is någon kvart eller så, efter att ha tränat och motionerat. Så klart lindar jag in isflaket i en handduk. Det skulle vara olidligt kallt annars.

Iskuber

Jag har börjar äta nyttig mat enligt alla möjliga och tillämpliga metoder. Vilket visade sig vid måndagens läkarbesök. Mycket ”keto” i urinen.

Bilden här under visar min lunch och middag. Ibland består lunchen av keso med mosad banan. Ofta kryddat med kanel. Det är jättegott.

LunchLCHF

Som vanligt hämtar jag kunskap från dessa två författare. Tyvärr finns inte Staffan Lindeberg bland oss längre, men enligt mig lever han fortfarande genom sin värdefulla forskning om kosten.

StaffanKeto

Det blir att utforska hur framtiden ter sig med min stackars rygg, men även hur kosten påverkar min diabetes och min KML. Enligt samstämmig alternativ medicin (KAM) finns det inget negativt att säga om någondera.

Ha’ de gött tills nästa gång.