Så ska vården bli mer effektiv

Jag läser i e-tidningen Sjukhusläkaren om Göran Stiernstedts sjukvårdsutredning.

”Remisskrav till akuten och en lagändring som gör att sluten vård kan utföras i hemmet. Det är några delar av Göran Stiernstedts utredning om effektiviteten i vården.

I onsdags överlämnades utredningen om effektivare resursutnyttjande inom hälso- och sjukvården till regeringen. Utredningens mest konkreta förslag ligger på primärvården. Den föreslås få en förstärkning bland annat genom att resurser omfördelas från sjukhusen.

– Det finns inget land som är så sjukhustungt som Sverige, säger Göran Stiernstedt, utredningens nationella samordnare.

Primärvården föreslås ett dygnet runt-uppdrag och patientinflödet till sjukhusen minskas, delvis för sjukhusens egen skull, säger han.

– På sikt föreslår vi en form av remisskrav för akutbesök på sjukhusen, de har allt för många patienter som inte skulle behöva vara där. Sjukhusen skulle behöva renodla sitt uppdrag.

Det handlar om en pragmatisk form av remiss, framhåller han. En ambulans är en självklar remiss, en kontakt med sjukvårdsupplysningen är en annan form. Förslaget ska inte tolkas som att alla ska passera primärvården oavsett om de är dödssjuka eller inte, betonar han.

Utredarna är bekymrade över att svenska sjukhus har lägre produktivitet än sjukhus i många andra länder och över sjukhusens höga beläggning.”.

Dr Lekmans kommentar:

Varför inte utreda människors vägran att besöka vårdcentralers ”specialister i allmänmedicin”?

Det måste vara ett tankefel någonstans, när så många människor söker sig direkt till den slutna vården – alltså direkt till akutsjukhusen.

Vi läser nästan dagligen om hur människor blir felbehandlade av vårdcentralernas ”doktorer” och ”specialister i allmänmedicin”!

”Några sjuka” dör av för sent skrivna remisser till sjukhusens riktiga specialister. ”Specialisterna i allmänmedicin” har lekt bror duktig och fördröjt en röntgendiagnos, behandling eller operation. Kanske en enkel billig röntgen skulle ha räddat liv, eller fördröjt döden?!

Kanske utredarna skulle börja utreda våra privata och landstingsstyrda vårdcentraler och deras kultur, för att sedan ta itu med sjukhusproblemen. För visst finns det problem inom den slutna vården. Vårdpersonalen går på knäna!

Min inställning är att vårdproblemen beror på tilltron till uppnästa ”specialister i allmänmedicin”. Eller bristen på tilltro till dem! Kanske ni ”specialister i allmänmedicin” skulle reda ut begreppet sjukvård. Remittera den/de sjuka i ett tidigare skede till de riktiga specialisterna. Några patienter skulle troligen överleva, och få leva ett något längre liv då!

Jag har sagt det många gånger tidigare och säger det igen! Jag är bara en simpel lekman, trots epitetet Dr, men jag har sett sjukvården på nära håll och kan/vågar därför ha en bestämd åsikt.
Och det har jag med som synes.

Kanske att jag med detta inlägg kan väcka någon dödstrött riksdags- och landstingspolitiker? Kanske någon titelsjuk ”specialist i allmänmedicin” åker med då?

Att styra hjärnan med elektroder

Jag brukar titta på Kunskapskanalen. Idag tittade jag på hjärndagarna. Det var flera intressanta program om hjärnan och dess olika funktioner.

Ett intressant program och som gäller mig som golfspelare var Konsten att fokusera med Christina Bengtsson, före detta skytt på elitnivå.

Sedan hoppade jag fram till Hur serotonin styr beslut. Serotonin har länge ansetts styra vår emotionella värld. Föreläsare var Dinos Meletis.

Gridceller och hjärnans inbyggda gps. May-Britt och Edvard Moser fick 2014 års Nobelpris i fysiologi och medicin för ett system som håller koll på var man befinner sig, ett slags kognitiv gps. Föreläsningen hölls av doktoranden Martin Hägglund som jobbar tillsammans med det norska forskarteamet.

Slutligen tittade jag på Att styra hjärnan med elektroder. Deep brain stimulation (DBS) har revolutionerat behandlingen av Parkinsons sjukdom. Under senare tid har denna behandling även använts vid en rad andra tillstånd, som exempelvis tvångssyndrom, depression och demens.
Patric Blomstedt är professor i stereotaktisk funktionell neurokirurgi vid Norrlands universitetssjukhus. Här berättar han om sitt arbete med denna metod där vi får se på drastiska förändringar på film och i bilder. En politiker svimmade vid tidigare tillfälle.

En kan ju undra vad jag som ren lekman har för nytta av dessa föreläsningar? Det undrar jag med ibland. Troligen är jag påverkad av min tidigare profession som medicinsk ingenjör. Eftersom jag började studera medicin och medicinsk teknik vid äldre år, tog jag mitt arbete på fullaste allvar. Det var troligen på grund av min stora passion och seriositet, som kvalificerad mobbning satte stopp för min vidare karriär. Mobbning i skolor och på arbetsplatser kan vara något för hjärnforskare att ta sig an. Mobbning är en malign samhällssjukdom!

Om vårt immunförsvar

En konventionell behandling börjar oftast med febernedsättande medel, t ex magnecyl eller paracetamol. Vidare behandlas den sjuke med sängläge, vila, värme och vätska. Därutöver ges kemoterapi (antibiotika) ev också gammaglobulin och kortison.

Konventionell behandling
Denna behandlingsform ger oftast snabb symtomfrihet och den sjuke blir vanligtvis snabbt återställd och arbetsför. Men behandlingen innebär också en större större risk för att sjukdomen kommer tillbaka och på sikt större risk för komplikationer.

Om giftiga ämnesomsättningsprodukter från mikroorganismerna (bakterier) går ut i blodet och kroppen inte har ett tillräckligt starkt immunförsvar finns risk för t ex njur-, hjärt, och hjärnskador.

Den konventionella behandlingen leder på sikt till nedsatt infektionsförsvar och sämre immunitet (motståndskraft), då den fråntar kroppen möjligheten att själv klara av en infektion och därvid träna immunförsvaret.

Salicylika har visats sprida virus i organismen och vissa antibiotika hämmar granulocyternas (de vita blodkropparnas) rörelseförmåga. Detta innebär att tex magnecyl, intagen för att hämma febern ökar risken för att virus sprider sig.

Den gängse behandlingen vid t ex influensa innebär att influensavirus sprid i kroppen och därmed ökar skadorna. För att slippa obehagen av febern riskerar man en svårare virusinfektion. Ett genom antibiotikabehandling försvagat immunförsvar ökar risken för nya infektioner (MRSA).

Biologisk infektionsbehandling 
Den biologiska medicinen ordinerar vid infektioner först och främst vila, vätska och gärna C-vitamin. Den sjuke skall i första hand tillföras vätska och inte mat. Följande råd ges vid infektioner:

• Vila:
När kroppen är infekterad skall den vila. Kroppens egna resurser och reserver behövs för att klara av sjukdomen så snabbt som möjligt.

• Drick mycket:
Vid infektion och feber är det speciellt viktigt med vätskeförsörjningen. Drick därför mycket. Kroppen brukar själv säga ifrån och vid feber blir man också oftast törstig.

• Ät endast lite:
Ett sätt att underlätta kroppens eget försvar mot infektioner är att minska på kroppens matsmältningsarbete. Vill man äta bör det helst vara lättsmält råkost, sallader, frukt och surmjölk.

• Extra tillskott av C-vitamin:
Vid infektioner har kroppen ett ökat behov av C-vitamin. Tillför därför större mängd än vanligt. Ta gärna ”naturligt” C-vitamin ( t ex Acerola) eller ät C-vitaminrika frukter och bär eller safter därav.

• Utnyttja febern:
Febern har viktiga funktioner i infektionsförsvaret, hög feber hämmar vissa bakteriers tillväxt och mobiliserar kroppens immunförsvar. En feber på 38,5-39 grader är nyttig och hälsosam och tåls av de flesta människor.

För unga friska människor och de flesta äldre fungerar den här biologiska infektionsbehandlingen mycket bra. Den ger en långsammare läkning men ger bättre immunitet och minskad risk för återfall, recidiv.

Vid nedsatt immunförsvar förekommer ofta brist på selen, zink och magnesium. Det är mineraler som har betydelse för immunsystemet.

Att observera! Banala infektioner, förkylning, luftrörskatarr e d kan i regel behandlas hemma, men läkare bör kontaktas vid allvarliga infektionssjukdomar med ihållande hög feber och påverkat allmäntillstånd.

Referens, Tallmogårdens väg till hälsa, av dr Karl-Otto Aly.

Är de nya rönen en överraskning?

Fördelarna med fettsnål kost har länge varit ifrågasatt.

”I decennier har vi varit pracka magra dieter som ett sätt att gå ner i vikt, men fetma har gått upp”, säger Deirdre Tobias, huvudförfattare till studien och epidemiolog vid Brigham and Women sjukhus i Boston, Massachusetts.

”Det verkade uppenbart att magra dieter kanske inte rätt väg att gå.”

Low-fat diets hav low impact

Jag undrar när det korrumperade livsmedelsverket ska vakna ur sin dvala?

Om dessa – specialister i allmänmedicin

MS-sjuke Mikael Plantin har fått ta konsekvenserna

– Med den vårdkedja vi har i dag hamnar patienterna oftast först i primärvården och redan där kan problemen börja eftersom neurologiska symptom inte alltid så lätt känns igen. Ett skäl till detta kan vara att tiden man läser neurologi under läkarutbildningen är så kort. Att det rör sig om neurologiska problem är oftast inte den första slut­satsen läkarna drar utan de börjar utreda själva knäet i stället, som i Mikaels fall.

Men du menar att sex års väntan på diagnos – inte, är ett extremfall?

– Nej, det här ser vi hela tiden. Jag träffade så sent som i går en patient som hade fått vänta i fem år på sin diagnos. Men naturligtvis är det helt oaccep­tabelt. Vi vill att hela vårdkedjan från diagnos till påbörjad behandling ska ta max 90 dagar, men så är det långt ifrån idag. I värsta fall leder en fördröjning till en sämre prognos för patienten. I sådana här fall när det handlar om MS kan en snabbt insatt och effektiv behandling göra att patienten kanske aldrig behöver utveckla några större funktionsnedsättningar utan kan fortsätta att arbeta, bilda familj och så vidare.

Läs hela denna tragiska historia här.

Specialist i allmänmedicin? Hahahaha. Asgarv!

Söndagsskolan om bland annat D-vitamin

Söndagsskolan lär idag ut sambandet mellan kost och hälsa – Nyhetsmorgon (TV4) med Nils ”Nisse” Simonsson.

Nils Simonsson är en fantastisk och entusiasmerande föreläsare inom medicinen. Han är både humoristisk och dräpande i sina kommentarer om etablissemanget.
Som ni förstår, är Nisse an av mina stora favoriter.

Sagan om den lilla gumman som blev blå och inte kunde stå

Dr Snake och sagan om den lilla gumman som blev blå och inte kunde stå.

Det var en gång en liten gumma som bodde i sin villa. Eftersom den lilla gummans make hade varit läkare, kallades den lilla gumman Doktorinna och det var en väldigt fin titel som den lilla gumman var mycket stolt över.

Den lilla gummans man, som alltså varit Doktor, hade också varit väldigt fin och stor och duktig och omtyckt av sina patienter. Den lilla gumman hade också tyckt mycket om sin make även om hon hade haft svårt med den tidens läkarjargong, framförallt vid middagsbjudningar med Doktorn och Doktorns kollegor. Synpunkter som ”Man blir inte riktig läkare innan man har fyllt en kyrkogård” eller ”Underläkarna klagar på långa arbetstider när dom har två forskningslediga dagar i veckan – både lördag och söndag!!” förekom ofta, följt av bullriga skratt. Nu bodde den lilla gumman ensam i sin villa sedan Doktorn själv hamnat på kyrkogården. Kanske offer för någon kunskapstörstande yngre läkare, kunde den lilla gumman tänka med en rysning.

Så hände det sig en dag att den lilla gumman inte kände sig bra. Hon hade tryck över bröstet och väldigt tunga ben. Eftersom hon och Doktorn begåvats med tre barn och en av dom lyckosamt blivit läkare, beslöt sig den lilla gumman att ringa detta barn, som var en dotter. Denna dotter hade alltid telefon i fickan på jobbet och svarade därför direkt. Den lilla gumman tyckte det var bra eftersom hon inte behövde forcera arméer av översköterskor som förr i tiden. Ibland kunde förstås dottern vara väldigt otrevlig när hon svarade för att hon gjorde en LP eller la en CVK eller några andra bokstäver och den lilla gumman kunde tycka att då var det väl ändå konstigt att svara. Den lilla gummans dotter arbetade också fackligt vilket den lilla gumman också tyckte var konstigt. För att vara riktig ärlig tyckte den lilla gumman att det var konstigt att läkarna hade ett fackförbund alls. Patienterna borde ha ett istället, brukade hon tänka…

Visst hade Doktorn på senare år av och till sovit oroligt och pratat – ibland till och med skrikit – i sömnen om sjukronan, verksamhetschefsreformen och annat som den lilla gumman förstod var mycket otrevliga saker, men eftersom Doktorn fortsatte att vara Doktor och de levde gott med villan, sommarhuset, båtar och bilar medan den välsignade inflationen åt upp alla lån, så förstod hon inte riktigt det hemska i det hela. Dottern däremot fnös åt faderns historier och kunde vara upprörd och prata om arbetsförhållanden, arbetstider, dubbeldokumentation, vårdplatser, men detta var okänt för den lilla gumman. Hon var mer hemma med kyrkogårdar och sånt.

Kanske var det därför den lilla gumman inte blev så förvånad när hon hörde en arg dotter i luren. – NEJ mamma, man ska INTE ringa sjukvårdsupplysningen när man är JÄTTESJUK!! Man ska ringa AMBULANS! Hör du det A-M-B-U-L-A-N-S! bokstaverade dottern ilsket. Typiskt läkare, tänkte den lilla gumman, inte lyssna, bara bestämma, och la helt sonika på luren i örat på dottern.

Nu bar det sig inte bättre än att den lilla gumman också fick både svårt att andas och blev blå varför hon ändå beslutade sig att följa dotterns råd. Sedan gick det i flygande fläng och på sjukhuset åtgärdades den lilla gummans hjärta med universitetssjukhusfart.

Den lilla gumman var så tacksam över behandlingen och den fina vården och därför så väldigt ledsen över att hon fortfarande var blå och inte kunde stå. Ytterligare en röntgen gjordes efter några dagar som visade att det som egentligen felades den lilla gumman inte alls var hjärtat utan istället stora blodproppar i hennes lungor. Detta var bra för att då visste man vad det var för fel, men dåligt för det innebar långvarig behandling och konvalescens.

Den lilla gumman blev omtyckt också på den nya avdelningen eftersom hon var mycket social och snabbt lärde känna alla läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och läkarsekreterare. Hon var alldeles särskilt svag för den unge läkaren, i 57-årsåldern, även om hon tyckte att hon såg för lite av honom och dessutom på den punkten hade konkurrens av läkarsekreteraren. Den lilla gumman uppfattade däremot avdelningsarbetet som att personalen, om de var där, mest satt vid olika datorer på expeditionerna och skrev. Detta tyckte den lilla gumman var konstigt men hon var ju både gammal och liten. Hon tog varje dag sin behandling och blev allt mindre blå i ansiktet och istället alltmer blå på kroppen, av sprutorna, vilket var helt i sin ordning.

Det som däremot blev besvärligt för den lilla gumman var att hon fick så olika besked om sin mobilisering. Detta förvirrade henne, men eftersom hon gärna ville vara till lags trots sin syrebrist, lärde hon sig att styra sin rörelseradie på avdelningen efter vilken sjuksköterska som var i tjänst. Som hon förklarade för dottern ”Jag passar på att gå ut lite nu innan Anki går hem för när syster Lisa kommer får jag inte lämna rummet”. Problem blev det också de gånger då den energiska sjukgymnasten ville träna trappgång och de oyckligtvis mötte nån av sjuksköterskorna som inte ville att hon skulle vara uppe och gå, eller ännu värre, den trevlige läkaren som förmanade att den bästa platsen för den lilla gumman i nuläget allt var på avdelningen.

Trots dessa obehagliga konfrontationer trivdes den lilla gumman på det hela taget fint för alla var ju så snälla var för sig. När den lilla gumman till slut blev utskriven från sjukhuset med något friskare lungor och mindre tunga ben, och på köpet ett åtgärdat kranskärl!, så kände den lilla gumman att hon höll med sin dotter att det inte riktigt var som det skulle med sjukvården. Och att alla verkade tänka mest på sin egen betydelsefulla yrkeskompetens. 

– Man borde ju faktiskt tänka mest på patienten. Men -det är väl jag som är gammalmodig tänkte den lilla gumman sen innan hon nöjt för första gången på länge somnade in. I sin egen säng. I sin egen villa. Med bilden av den unge doktorns ansikte på näthinnan.

En helt fantastisk och sedelärande berättelse. Tack för den Dr Snake.